Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Full af skadeglädje efterkom Göran Persson den kungliga befallningen och gaf
sin herre pennan.
Så snart konungen mottagit den, kastade sig Karm Månsdotter på kna framfor
honom och besvor honom om nåd för hertigen.
”Du goda flicka1” sade konung Erik. ”Ett drag af denna penna kan gifva dod,
ett annat drag lift Se här!” utropade han och korsade hastigt öfver dödsdomen, hvilken
han derpå .räckte till Göran Persson, som, mumlande en förbannelse mellan tänderna, drog
sig tillbaka, under det att Karin Månsdotter lofvade och prisade Gud.
Hertigen blef således benådad till lifvet; men blef i stället dömd till lifstids fän-
gelse, hvilket troget delades med honom af hans gemål, furstinnan Katarina Jagelloniea,
en qvinna, som var ur stånd att svika sitt äktenskapliga löfte.
Hertigen behandlades mycket mildt och sjelfva fängelserummet var väl underhållet
och måladt samt hade en glad utsigt öfver Gripsholmsviken.
Hertigen fick icke lemna sitt rum, hvaremot hertiginnan tilläts att under vaktupp-
sigt promenera i slottsträdgården.
För att hans broder så mycket som möjligt skulle förmås att glömma, att han
var fånge, tillät konung Erik honom att hafva böcker, papper, bläck och penna, samt
bekostade vin till måltiderna, som tillagades med mycken omsorg.
Göran Persson rasade öfver denna mildhet och kunde aldrig rätt förlåta konungen,
att han benådat hertig Johan till lifvet; ty han var öfvertygad om, att hertigen ännu
kunde blifva farlig.
En dag efter den, då konungen beslutat, att hertigens straff skulle bestammas till
lifstids fängelse, beklagade han sig för Göran Persson sålunda:
”Min salig fader gjorde mig svåra dagar, när han stiftade hertigdömena.”
”Ja,” svarade Göran Persson, ”men salig kungen ville göra sina söner mägtiga,
på det att ej rådet skulle rycka till sig riksrodret och landet slutligen falla i främmande
furstars hand. Riket kunde oaktadt tvister i konungahuset ega bestånd; med herrevälde
skulle det upp- och nedvändas, eller komma till utrikes konungar. Dock tror jag, att salig
konungens kärlek till hertig Johan framför eder, nådige herre, till det mesta stiftade her-
tigdömena.”
”Svenskarne,” svarade konungen, ”skola förr kasta sig i en främmande furstes
armar, än de lida herre- och mångvälde. En Gud, en kung, tänka de. Af alltsammans
ser jag, att kyrkan bör stå midt i byn, att jemnan bör hållas mellan hertigarne, herrarne
och de lägre stånden, så att ingendera ser mig öfver axeln.
Derpå svarade Göran Persson:
”Nådigste herre, de enda farliga äro hertigarne och herrarne, de lägre stånden
är det intet att frukta af.”
”Ja, ännu så länge,” svarade konungen tankfull.
”Den farligaste är hertig Johan,” fortsatte Göran Persson.
”Han sitter inom lås och bom,” svarade konungen.
”De låsen kunnen uppläsas och de bommarna aflyftas, men grafvens port kan
aldrig öppnas,” predikade den kungliga prokuratorn.
Då brusade konungen upp mot sin mägtige och smilande gunstling oeh utropa-
de i vrede:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
