Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
Pâ vägen dit mötte han den vackra flickan, hvilken, såsom vi redan nämnt, på
sin moders befallning, hade sökt honom länge för att återlemna den stora penningesumma,
hvilken de båda fruntimren trodde, att han skänkt dem under inflytande af någon
förvirring.
Hon skyndade emot honom och sade sig länge hafva sökt honom, samt bad att
få återlemna de penningar, som han helt visst af misstag lemnat henne.
Heræn förvånades mycket häröfver och som han måste beundra och högakta ett
så sällsynt exempel på samvetsgrann ärlighet, så fattade han hennes båda händer och
tryckte dem vänligt, sägande, att han icke allenast var vid fullkomlig sans, då han gaf
henne penningarna, utan ock väl visste, huru stor summan var; men som hon genom sitt
vackra förhållande härutinnan hade öfvertygat honom, att denna summa var mycket mindre,
än hvad hon förtjenat, så försäkrade han, att, om hon hade några flera behof, hvartill
dessa penningar ej förslogo, han skulle anse sig lycklig, att i den delen få befordra hennes
önskan och tillfredsställelse.
Anna förklarade, att den summan hon fått, var alltför stor och att den skulle
bereda hennes mor och henne en lycklig framtid.
Derefter lemnade hon under många tillsägelser sin okände välgörare, hvilken emel-
lertid beslöt att icke släppa henne ur ögonsigte, hvarför han följde henne på afstånd och
erfor, att hon gick in i Danvikens helgeandshus, dit han sjelf ämnade sig.
Han fortsatte sin väg och var sjelf snart framme vid helgeandshusets port, hvar-
igenom han åter fick se flickan, då talande med en ung man, från hvilken hon dock snart
skiljdes och gick in i byggnaden.
Heræn gick då fram till ynglingen och bad honom att få veta, hvilken den unga
flickan var.
”Herre,” svarade ynglingen med hetta, under det att han med sina ögon mätte
Heræns figur, ”om ni är en af dem, som pläga jaga den värnlösa oskulden in uti dessa
uselhetens boningar för att derigenom förvärfva rof åt otyglade begär, så gjorde ni bättre
i att genast gå er väg. Ty den vackra Anna är visserligen olycklig, men dock dygdig
och skulle för allt i verlden ej vilja köpa sig en räddning ur nöden på sin oskulds
bekostnad.”
"Unge man,” svarade Heræn, ”jag beundrar ert svar, ty det bevisar, att ni sjelf
har ett godt och ädelt hjerta. Men var försäkrad, att ni misstager er på mig. Jag
är ej kommen för att förleda den dygdiga, utan för att hjelpa den värnlösa och
olyckliga. ”
Ynglingen lugnade sig genast och bad om tillgift, samt sade sig vilja gifva de
upplysningar, som han kände.
”Den unga flickan,” berättade ynglingen, "som ni nyss såg, är enda barnet af en
mor, lika kärleksfull och aktningsvärd, som hon sjelf. Jag har hört berättas, att modern
aldrig varit gift. Huru dermed förhåller sig vet jag inte och bryr mig inte heller derom.
Visst är dock, att hon skändligen blifvit öfvergifven af sitt barns fader.”
”Fortsätt,” bad Heræn, då ynglingen tystnade för några ögonblick.
”För ett halft år sedan blef den stackars modern hitsänd af en obarmhertig man,
som ålagt henne detta fängelse för en liten obetald byra. Hon och hennes dotter hafva
alltid sökt att sörja för sig på ett aktningsvärdt sätt; men nu är brödet taget ur deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
