Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
Då kastade sig Beurreus på knä för honom och besvor honom vid allt heligt att
samla sitt förnuft och återvända till Upsala, samt att icke låta döda de på slottet fångne
herrarne, hvarom Beurreus sade sig hafva hört, att det var fråga.
Konungen vredgades storligen öfver denna bön och drog sin värja, samt sökte att
ränna den igenom Beurreus, som dock böjde sig undan och skyddade sig.
”Spaken mig den skälmen!” utropade då kungen till vakten, fradgande af vrede.
Beurreus sprang då upp från sin knäböjande ställning och började att, för att
rädda sitt lif, springa så fort hans gamla ben förmådde, tillbaka mot Upsala.
Men Per Wiljamsson satte efter honom och lyckades äfven upphinna honom.
Då Beurreus märkte detta, vände han sig om och föll på knä, samt bad drabanten
om sitt lif. Men detta hjelpte inte. Konung Eriks gamle, vördige lärare segnade död till
jorden för den blodtörstige drabantens spjut.
På det ställe, der Beurreus mördades, upprann en källa, hvilken ännu i dag kallas
Dionysii källa.
Så snart konungen sett, att Beurreus var dödad, sände han bud till Upsala med
befallning, att alla de fångne herrarne skulle aflifvas, med undantag af herr Sten.
Sedan han utgitvit denna befallning, flydde han ännu längre bort från staden och
förirrade sig bland skogar och utmarker och ingen visste, hvart han tagit vägen.
Peder Gadd var befälhafvare på Upsala slott och till honom lemnades konungens
befallning om herrarnes aflifvande.
Denna befallning satte Gadd i stort bryderi, emedan det fanns två fångar med
namnet Sten, nämligen Sten Lejonhufvud och Sten Banér.
Gadd beslöt att vända sig till Göran Persson för att få reda på, huru han
borde handla.
Den konglige gunstlingen träffades fralfrusig, vid ett spelbord, der Gadd äfven
framförde sin förfrågan.
Göran Persson lemnade inte spelet utan behöll korten i ena handen och hade en
dryckeskanna i den andra, då han svarade:
”Jag hvarken vet eller vill veta något i denna sak. Eåd dig sjelf!”
Gadd kunde således inte få någon upplysning att lita sig till, utan måste handla
på egen hand.
Han ryste för den blodsutgjutelse, som han blifvit befald att verkställa; men han
tordes inte heller uraktlåta att sätta den i verket.
Till den ändan sammankallade han knektarne och frågade dem, om de voro be-
redda att i allt hålla sin trohetsed till konungen.
Derpå svarade alla ja.
”Välan,” sade Gadd, ”kännen I alla den dom, som blifvit fäld öfver de fångne
herrarne.”
”Nej,” svarade knektarne.
. Gadd upplyste dem då om, att alla herrarne, med undantag af herr Sten Lejon-
hufvud och herr Sten Banér, voro dömda till döden, hvarefter han tilläde, att konungen
beslutat, att herrarne skulle aflifvas i fängelset, emedan han inte för deras fruars skull
Ville låta föra ut dem till offentliga afrättsplatser. ”Derför har jag blifvit befald,” fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
