Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
Nu hade hertigarne nog med mynt för härens sold oeh tågade framåt emot Stock-
holm. Främst gick alltid hertig Carl och hans trupper, samt röjde väg för hertig Johan.
Vid underrättelsen om hertigarnes antågande lät konungen först ingenting märka,
för att ej störa högtidligheterna; men derefter intogs han af en häftig ångest och ämnade
förkorta sitt lif, från hvilket uppsåt han doek hindrades af sin lifmedikus, doktor Wilhelm
Lemnius, hvilken tillfölje af denna sin menskliga handling höll på att sjelf få släppa till
lifvet, i det att konungen sökte strypa honom. *
Efter det misslyckade sjelfmordsförsöket utskref konungen en riksdag, som genast
sammanträdde i Stockholm och djupt beklagade hertigarnes lagstridiga uppror. Men Erik
hade genom sina vanvettiga handlingar gjort sig till den grad omöjlig som konung, att
ständerna, trots sitt beklagande, dock icke kunde förmås att taga några verksamma mått
oeh steg till upprorets qväfvande och under tiden nalkades hertigarnes här allt mer och
mer hufvudstaden.
Kongliga trupper sändes för att mota dem, men blefvo slagna. Nya sändes oeh
undergingo samma öde, hvarefter de kongliga befälhafvarne sällade sig till hertigarne och
gjorde gemensam sak med dem.
Då skref konungen till hertig Carl och utmanade honom till envigeskamp för att
inte folkets blod skulle spillas.
Hertig Carl svarade, att han inte gjort uppror emot konungen, utan emot hans
okristliga regering och den blodtörstige gunstlingen Göran Persson, samt skref vidare, att
”hvad envigeskampen anginge, så vore han inte försagd. Konungen visste, hvar han var
att finna och kunde möta honom antingen ensam eller med väldiga hopar. Mera kunde
han inte säga, förr än han inhemtat hertig Johans mening.”
Med konglig värdighet svarade Erik på hertig Carls bref, ”att han (hertigen)
fore med lögn, att Göran Persson sutte ingen öfver hufvudet. Han plär sitta vid skorstenen,
då I sitten i högsätet. Eder ogudaktiga slägt vill förtrycka oss svenske mot Gud och all
rättvisa. Om I lidit, hvi hafven I icke klagat för rätta? I kunnen icke upphäfva eder
emot eder laglige konungs regering. I hafven förfört våra fattige trotjenare, dem vi sjelfva
hafva undervisat i krigsbruk. Hade vi dem qvar och I allenast eder slägt och anhang,
så skulle vi slåss med eder i fältet; men nu äro vi nöjde med att möta eder allena med
lika värjor utan arga list på en fri kampeplats, att undersåtarnes blod må sparas. I som
ären yngre och af ringare stånd än vi, kommen hit till Stockholm på en viss dag och i
fullt harnesk och till fot med svärd och daggert! Hvilkendera, den andre nedlägger, skall
af de redlige män, som åskådare äro, dömas till rättvisare sak.
Hertig Magnus af Sachsen har lofvat gå som gisslan till eder, och för hvilken
ni böra hitsända gisslan för honom.
Detta är nu svar på eder ovärdiga skrifvelse, så att I skolen veta, att eder broder,
konung Erik, är den äldste sonen och har så mycken styrka oeh frimodighet som I, varan-
des öfverbördig att våga sitt lif så väl mot detta förräderi, som mot utländska fiender.”
Konungen var således besluten för envigeskamp, hvilken dock icke bief af.
Allt mer och mer förtviflad blef konungens ställning och redan hade hertigarne
hunnit upp till Stockholms närhet, då de vid Botkyrka blefvo slagne och måste draga sig
tillbaka, samt togo en omväg omkring Mälaren oeh nalkades Stockholm från norr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
