Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g’447
Erik Jansson hade vid ett tillfälle brustit i vördnad emot fru Märta, hvilken,
såsom vi förut anmärkt, var mycket sträng. Derför har han äfven nu blifvit förvägrad
skänker under högtidligheterna. Detta var hans strafi.
Efter en stund lyfte fru Märta åter upp sitt hufvud.
”Sänd bud till Erik Janssons hustru,” befalde hon sekreteraren, ”och låt tillsäga
dem att hon skall komma hit med sina barn i dag. Hon och hennes småttingar skola
sedan under en veckas tid bespisas i mitt kök, hvarjemte barnen skola få nya klädningar ”
Sekreteraren steg upp och bugade sig, samt lemnade rummet för att genast utföra
befallningen.
Fru Märta hade icke märkt att en af dörrarna till rummet öppnats och att den
förut för henne anmälde erkebiskopen inträdt, då hon utgaf sin befallning. Hon märkte
det inte heller, då sekreteraren gått och då hon torkade sina ögon, samt sade:
”De oskyldige skola inte lida för den skyldige,” samt åter lät sitt hufvud sjunka
ned i handen.
Men snart väcktes hon ur sina tankar genom en mild, men allvarlig stämma,
som sade:
”Hvad I gören en af dessa minsta mina små, det gören I ock mig, säger Kristus.”
Hon höjde hastigt upp sitt hufvud och fäste sina ögon på erkebiskopens äre-
vördiga gestalt.
Utan att säga ett ord steg hon upp och gick emot hans högvördighet, hvilkens
framräckta hand hon tryckte mellan sina. Derpå förde hon erkebiskopen till en tredje
dörr, hvilken hon slog upp och genom hvilken de båda personerna gingo in i ett när-
liggande gemak, hvarest hon inbjöd erkebiskopen att taga plats i en beqväm högkarmad
länstol och tog sjelf plats i en liknande sådan.
”Ni har villfarit min önskan att dröja qvar på Hörningsholm öfver denna dag,
eders högvördighet, och jag tackar eder derför,” började fru Märta samtalet,
”Ja, nådig fru,” svarade erkebiskopen. ”Jag har antagit, att modershjertat hade
något att anförtro själasörjaren, nu då en dotter lemnat föräldrahemmet lör att i eget
hem utöfva husmoderns magtpåliggande och ädla kall.”
”Mycket, eders högvördighet, skall väl mitt hjerta hafva att säga i detta fall;
men jag hoppas på Guds magt, att min nu gifta dotter insupit så många goda lärdomar
i sitt föräldrahem, att hon må känna sitt kall som maka och husmoder. Jag har alltid
bjudit till att inpränta hos mina barn en sann gudsfruktan och rättrådighet.”
”Det tror jag.”
’Och jag är beredd att, när Herren kallar mig, träda inför Hans tron och säga;
Här är jag, Herre, med de barn, som du anförtrott mig.”
”Det tillhör en moder att uppfostra sina barn så.”
”Nu är min dotter i en annans vård. Vid kullerstolarne förlorar modern sitt
välde ocn endast genom böner till den evige, kärleksrike förbarmaren kan modern sedan
vaka öfver sitt barn.”
”Detta är sann kristendom, fru Märta. Lyckliga de barn, som blifvit uppfostrade
af en moder med sådana grundsatser och lycklig den moder, hvilken blifvit begåfvad med
sådana barn, som ni, nådig fru.”
Det bief en liten stunds tystnad efter detta erkebiskopens yttrande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
