Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
Harr Erik förklarade då, att presterskapet pro primo förbundit sig till att fast och
oryggeligeu blifva vid den rätta, kristliga läran.
”Hvilken är dä den rätta, kristeliga läran?” frågade hertig Carl.
”Jo,” svarade herr Erik, ”hans högvördighet erkebiskopen förklarade, att den lära,
som doktor Martin Luther predikat, och hvilken eders hertigliga höghets herr fader med
Olai och Laurentii Petris hjelp låtit införa i Sverige, är den rätta, kristliga läran, emedan
hon fast sluter sig till apostlarnes oeh profeternas ord i den heliga skrift.”
”Det är underligt,” inföll hertig Carl, ”att min broder, konungen, hvilken tyckes
vara under tofteln, som man säger på småborgarvis, för sin gemål, kan tåla Kristi rena
lära; ty sannerligen kan man icke uti drottningens hof blifva kullsprungen af jesuiter oeh,
till råga på allt, uppfostras den lille Sigismund till katolik. Om han blir konung en gång,
så hafva vi att frukta för påfvedömets återintåg här i norden.”
”Beklagligt, om så skulle blifva förhållandet, ers höghet,” sade Kruuse.
”Om det skulle så blifva, säger du?” ropade hertigen. ”Det blifver så, om Sigis-
mund kommer att bära Sveriges krona och om han fortfarande kommer att uppfostras i
den katolska läran. — Släpp efter skotet! — Vi hafva en by i antågande,” befalde her-
tigen hastigt afbrytande sitt tal i religiösa ämnen.
Skotet lossades och det var hög tid, ty en stormil svepte fram öfver vattnet
nästan i samma ögonblick och kastade vågornas hvita skum högt öfver relingen på
farkosten.
Så snart denna kastvind passerat, återknöt hertigen sitt tal:
”Blef ingenting förordnat om konungasonens religiösa uppfostran?” frågade han.
"Nej, eders hertigliga nåd,” svarade Stenbock.
”Nej, det kan jag tänka. Det hade nog min katolska fränka visligen förebyggt,”
inföll hertigen.
”Men,” fortsatte Stenbock, ”hans högvördighet erkebiskopen framlade sin strids-
skrift emot hennes majestäts hofpredikant Berbst.”
”Ja, den arge papisten,” utropade hertigen, ”borde landsförvisas. Hade jag mag-
ien i mina händer, så svär jag, att han antingen skulle göras ett hufvud kortare, eller ock
förvisas ur Sveriges landamären.
”Erkebiskopens skrift tillstoppade helt och hållet munnen på Herbst,” förklarade
Stenbock.
”Men icke förthy fortsätter den ertzkanaljen med min höge broders och hennes
katolska majestäts goda vilja sina messor och predikningar om helgonadyrkan och annat
papistiskt satans tyg.”
”Hennes majestät vill icke rubba sin fädernetro,” sade Kruuse.
”Här är ieke fråga om vilja och icke vilja,” svarade hertigen. ”Då hon är Sve-
riges drottning, är det hennes pligt att afsvärja papisteriet och kan hon det inte af öfver-
tygelse, så må hon då i Guds namn hafva sina helgon och beläten för sig sjelf, men inga-
lunda tillåta jesuiterna att förstöra ett helt folk.”
”Jag fruktar,” genmälde Stenbock, ”att det svenska folket lidit allt för mycket
under påfveväldet för att vidare vilja underkasta sig tryeket af dess bojor.”
"Väl om så vore, men min fränkas fel är derför ingalunda mindre,” förkla-
rade hertigen.
Wasaättlingame 23 a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
