Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333
för si, ho’ hadde önska’ sej, att hva’ ho’ slo’ pä, skulle dä’ gä åf — kantänka. Nu må
tro, ho’ vardt te sej. I skrämsla satte ho’ te’ ä’ storlipä. Men ve’ ho’ snöt sej i fingra’,
följde näsa’ mä’ å’ vardt sä lång, så ho’ hång’ ner te’ förklädesbånnä. Dä’ fick ho’ för-
ståss, för ho’ önskä’ sej, att hva’ ho’ drog på, skulle dä’ bli långt. Hurte’ss dä’ sen gick
mä’ gummäkraken, vet inte ja’; men fäll’ ä’ saga’ sanning, för ja’ hörd’na åf skommare-
Jan, å’ han hörd’na nästä’ klåckarns, når han va’ där å’ gjole skor i höstas.” —
Men tiden skred framåt och snart skulle bröllopsdagen slutas. Gästabudet skulle
fortsättas några dagar, enligt häfdvunnen sed; men nu skulle kronan dansas af bruden.
En bindel sattes för brudens ögon och tärnorna togo hop i ring och dansade
kring henne.
Det var nu brudens skyldighet att sätta kronan på någon af de dansande.
Trots sin bindel såg Elsa ganska väl och hon fikade efter att få kronan på Hanna
Kibbings hufvud.
Detta lyckades äfven till slut; men den stackars jungfrun skakade så häftigt på
hufvudet, att kronan föll af och trillade i golfvet.
Nu ville ingen af brudtärnorna räcka ut sin hand efter kronan, på det att de inte
skulle blifva beskylda för att vara giftassjuka och detta gjorde, att kronan fick ligga der
hon låg, tills bruden sjelf tog upp denna symbol.
Då Elsa sålunda fått kronan i sin hand, gick hon rakt fram till jungfru Hanna
för att sätta den fast på hennes hufvud.
Men då började ett ogillande sorl att höras i bröllopssalen; ty ingen ville hafva
en krona med ett så dåligt omen, som denna. Dansningen upplöstes och bruden fick be-
hålla sin krona, hvilken hon åter satte på sitt eget hufvud.
Hviskningar om olycka hördes åter i salen. Men detta bekom bruden och brud-
gummen intet. Elsas tro på ostörd lycka under äktenskapet med den dyrkade maken var
lika orubblig, och med leende mun sade hon god natt, samt följdes till makarnes hvilorum
af de gifta qvinnorna, hvilka alla skakade på sina hufvuden och spådde, att brudens leen-
den snart skulle utbytas af tårar.
Inkomna i brudgemaket bjödo de gifta qvinnorna Elsa god natt.
Hon kastade sig då kring sin moders hals och grät. — Ja, hon grät verkligen —
samt tackade sin ömma moder för all kärlek, hvilken hon hoppades få behålla, äfven
sedan hon nu hade inträdt i det heliga äkta ståndet, hvilket modern å sin sida lofvade.
Mor och dotter knötos hårdare i hvarandras armar, Det var liksom om de aldrig
hade velat skiljas från hvarandra.
Slutligen upplöstes emellertid denna omfamning och friherrinnan lemnade sin dotter
i tärnornas vård.
Dessa började under glam och skratt att befria bruden från alla hennes pryd-
nader, smycken och bjefs, till dess att endast sjelfva kläderna voro qvar.
Då öfverlemnade de bruden åt tjenarinnorna för att dessa skulle afsluta afklädseln.
Det var Marta, som hade åtagit sig detta bestyr, hon ville inte lemna ”det kära
barnet” i någon annans händer.
Med varsamhet afklädde hon bruden och förde henne i säng, hvarefter hon satte
sig bredvid sängen och önskade bruden tomtebolycka af allt sitt bjerta, hvarefter hon
ämnade gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
