Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
öfverstens mörka utseende utan blickade berusad af kärlek endast in i Feodoras vackra
ögon och utan betänkande gaf han för öfversten tillkänna sin kärlek till hans dotter och
anhöll om hans bifall till en förening, emot hvilken han smickrade sig med att den sköna
Feodora icke skulle hafva något att anmärka.
Öfversten svarade härpå med ett kallt förakt:
”Min herre! Eder begäran gör mitt hus mycken heder; men jag både undrar på
och ogillar, att min dotter utan mitt samtycke kunnat ingå i någon kärlekshandel, då hon
väl vet, att en så vigtig sak bör bero af mitt val och inte af hennes. Och med all hög-
aktning för edra förtjenster, min herre, måste jag upprigtigt bekänna, att ni icke är den,
som jag ärnat välja till gemål åt min Feodora. Jag nödgas derför atbryta denna bekant-
skap er emellan och af eder, min herre, undanbedja mig alla vidare besök i mitt hus.”
Ivans bestörtning kan icke beskrifvas. Han begaf sig genast hem, uppfyld af be-
dröfvelse och förtviflan. Hans far märkte straxt den förändring, som öfvergått sonen och
frågade honom med oro efter orsaken.
”Ack, min far,” svarade han, ”du ser för dina ögon en olycklig yngling, som är
ledsen vid lifvet.”
”Hvad säger du?” utropade fadern.
Ivan svarade:
”Jag älskar Feodora Torbele.”
”Nåja, det är väl inte skäl att vara ledsen för det!”
”Jag älskar utan hopp, deruti består min olycka.”
• ”Vill flickan inte ha’ dig?”
”Jo, ack, jo!”
”Nå, då så!”
”Men hennes far vill inte veta af mig och han har förbjudit mig att vidare be-
söka hans familj.”
”Åb, för tusan!”
”Hjelp mig, min far, att vinna öfverstens bifall till min förening med hans dotter!
Jag förgås af sorg, om jag icke får ega henne!”
Den gamle hedersmannen var visserligen mycket rörd af att se sin son så öfver-
gifven; men han insåg dårskapen af denna kärlek, som icke var annat än en ungdoms-
hetta och öfverilning. Derför befalde han honom att tills vidare uppskjuta sitt frieri och
i stället begitva sig till regementet.
”På sådant sätt,” sade han, ”kan du göra dig värdig en hederlig flickas hand.
Kärleken uppeldar en yngling och gör honom till hjelte; och om din älskarinna förtjenar
en så varm tillgifvenhet, som du hyser för henne, så behöfver du inte frukta för att ge-
nom hennes faders motvillighet förlora hennes hjerta; ty intet tvång kan utrota en kärlek,
som är grundad på högaktning för den, man älskar. Om hon kan förmås att gifva sitt
hjerta åt en annan, så bör du vara tröstad; ty en sådan otro vore ett oemotsägligt bevis
på, att hon icke är dig värd.”
Den unge officeren blef genom denna faderliga lexa väckt ur sin dvala och upp-
muntrad till bragder. Han omfamnade sin far och försäkrade, att han med glädje skulle
följa hans förmaningar och exempel, samt gjorde sig derpå färdig att begifva sig till
regementet. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
