Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393
”Sitt öfvervälde!” klagade fru Ingrid. ”Tyrann! Min gemål har dä förmodligen
rättighet att öppet skymfa mig och att utan blygsel i sitt hus hysa en sådan, som
den der!”
”Hon yisade med fingret pä Anna.
”Hvad vägar du säga?” utropade Bielke.
”Jo,” svarade hans gemål, ”jag vågar stä vid mina ord oeh jag vågar äfven
lägga till att hon i denna dag skall skiljas härifrån! Hvarom icke, så reser jag! Välj
nu, min man!”
”Då jag är sådant tvistefrö,” sade Anna, ”är det min skyldighet att gå af egen
drift. Golfvet här bränner under mina fötter. Jag går och skall aldrig synas här vidare.
Jag går i sorg, men med bjertat uppfyldt af tacksamhet för eder alla oeh med lugn i
medvetandet af mm oskuld.”
”Ja, håll ord, min sköna,” sade fru Ingrid. ”Låt mig vidare slippa se och höra
er. Hvad ni tänker om mig, godt eller ondt, det gör mig alldeles detsamma.”
Hon gick. häftigt mot dörren, men återvände och gick fram till sin man, till
hvilken hon hviskade:
”Du har kanhända i bakhåll ännu en hemlighet. Bäfva! Den skall bli röjd!”
Efter denna tirad lemnade hon med stolta steg rummet.
När hon försvunnit, sade Lindenkrona till Bielke:
”Ditt motstånd, stackars vän, lär inte betyda stort. Anna kommer att köras bort.
Bered dig på att lyda.”
”Åhnej! min hustrus ord låta stränga; men de verkställas inte så lätt.”
”Jag förvisar mig sjelf, nådig herre,” sade Anna. ”Jag kan inte dröja qvar i
ett hus, der jag blir till den grad ovärdigt behandlad.”
”Tro inte att min hustru menar så illa, som det låter, kära Anna,” sade Bielke.
”Hon är — — —.”
”En furie!” afbröt amiralen. ”En furie, som ständigt plågar folk. Men det är
mycket ditt eget fel, Gustaf! Du böjer dig i stoftet för en sådan maka och belönar
hennes hårdhet med det ena ömhetsprofvet efter det andra. Det är ju löjlig. Du låter
leda dig som ett barn.”
”Jag vill ha fred.”
”Du vill ha fred, säger du. Välan! Fred vinnes genom krig! Så går det till
i stort, så går det äfven till i det lilla och det vill jag säga dig, att der det inte fins
någon herre, der fins det inte något lugn heller, det är lika visst, som att presten säger
amen i kyrkan.”
”Farväl, nådig herre,” sade Anna nigande. ”Må jag, då jag går, ej blifva för-
visad från mitt goda husbondefolks hjertan.”
”Nej, kära Anna,” svarade herr Gustaf, ”du blir förvisad, hvarken från mitt hus,
eller från mitt hjerta och hos min lilla Elisa blir du nog qvar, om hon och jag bedja dig
riktigt vackert derom.”
"Ack ja, blif qvar Anna,” bad jungfru Elise.
”Hör du nu,” sade Bielke. ”Det är äfven min vilja att du glömmer min hustrus
förhastade ord och stannar.”
Till Bielke sade Lindenkrona afsides:
Wasaätüingarne. 33 b.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
