Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
”Ja!” svarade Banér lika hastigt.
”Hon måste följa mig! Det är hög tid, om vi oantastade skola slippa ut härifrån.
Man är efter oss hack i häl. Ar trädgårdsporten öppen?”
”Der är nyckeln!” svarade Banér och lemnade den åt Lindenkrona
”Godt!” sade denne. ”Följ mig nu!” sade han till den förundrade Elna,
”0, Gud, hvad är det?” sporde hon förfärad.
”Var inte orolig, kom bara med!” svarade Lindenkrona.
”Följ med!” befalde Bielke.
”Jag för henne hem till mig!” sade Lindenkrona. - ”Bemanna dig nu, min vän
Fortig dm hemlighet; men använd hot, om det behöfs. Betänk, att ditt uppträdande i
nasta ogonblick kommer att bestämma om du skall vara herre i ditt hus eller ej!”
. . ’Fru Ingrid går just nu uppför slottstrappan!” utropade Banér, som hastigt skyndat
m i trädgården.
”Guds död!” sade Bielke.
”Nu äro ögonblicken dyra!” utropade Lindenkrona och fattade den allt mer och
mer förvånade och förfärade Elna i armen samt förde henne hastigt ut ur trädgården
bvars port minuten derefter slogs igen efter dem.
I ett allt annat än godt lynne lemnades Bielke nu ensam i trädgården, sedan
äfven Baner gått derifrån. Han hade skyndat in i palatset lör att stjäla sig till en herde-
stund med sin älskade.
”Hvilken galenskap, att springa till forbondens härberge, att blottställa sig så
der i sm svarlsjuka!” sade Bielke till sig sjelf om sin hustru, hvilken med detsamma
rod och varm kom ut ur palatset och gick under hotande åtbörder fram till sin gemål,
hvilken lugnt inväntade henne. När hon kommit fram till honom, satte hon båda hän-
derna i sidorna och frågade:
au eviSt trogne man! Törs jag begära ett svar på denna enkla fråga·
Hvilken ar det der fruntimret, som du väntade från Eskilstuna?”
”Du vet således?” sade Bielke och låtsade blifva förvånad.
”Ja, min herr man!” svarade fru Ingrid och neg djupt framför herr Gustaf, be-
mästrande sin häftighet för att kunna tala lugnt. Men hennes lynne tog genast öfverhand
öfver hennes förstånd och med raseri utfor hon mot herr Gustaf: Ja, ja, menedare! Jag
vet! Jag vet!. — Hur längesedan var det, som dina falska läppar svuro, att du ändligen
skulle skona mig från anledning till misstankar? Mitt bjerta trodde dig och jag hoppades
att kunna få njuta af ett stilla lugn, hvilket icke förunnats mig på långliga tider. Men
nästan i samma ögonblick, som friden är förvärfvad, i samma stund som jag i hoppet
njuter af att se den flydda sällheten återvända till vårt hus, så väckes jag ur mina
lyckliga drömmar. Och hvilken väcker mig? Jo, min gemål, som trygg af min tro på
hans eder och försäkringar skyndar att begå brott emot äktenskapet.”
”Hvad säger du, Ingrid?” sade herr Gustaf mildt.
”Jo, jag säger sanningen!”
”Du yrar!”
Nej! Nej, nej, nej!” hon stampade så att dammet rök om hennes fötter.
”Lugna dig, Ingrid!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
