Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
konung Sigismund kunde återkomma till Sverige på ett sätt, som lände liket till nytta
och honom sjelf till beröm.”
Denna skrifvelse undertecknades af alla de församlade; svenske herrarne med
undantag af herr Clas Flemming.
Konung Johan intogs af en häftig vrede öfver denna skrifvelse och svarade, ”att
han var satt öfver herrarne både till höghet, myndighet, ålder och förstånd, samt att han
fortfarande ville regera som en absolut konung och att herrarne fingo nöja sig med, hvad
han täcktes besluta, såväl i detta, som andra ärenden, o. s. v.”
Men herrarne gåfvo sig icke. De bönföllo ånyo, att konung Johan ej skulle taga
sin son med sig till Sverige.
Konungen utfor då i hot mot herrarne och sade sig under hela sitt lif vilja för-
följa dem, som ville skilja honom från hans son.
Då togo herrarne ett förtvifladt steg.
De tågade upp till slottet, hvarest krigsöfverstarne för konungens fötter nedlade
sina fanor och svuro en dyr ed, att aldrig draga vapen till bonungarnes försvar, om
Sverige onödigtvis utsatte sig för så många fiender, som skulle yppa sig, om konnng
Sigismund mot sina polska undersåtars vilja fördes till Sverige.
Vid samma tillfälle hotade de polske adelsmännen konung Sigismund med allt
ondt, om han skulle rymma från dem, och då det från Sverige kom ett bref från Högen-
skild Bielke till konung Johan, att hertig Carl rustade och att det således var att befara
inbördes krig, måste slutligen konung Johan gifva vika och resa hem ensam.
Han var emellertid halfdöd af sorg, harm och hat till de svenske herrarne och
framför allt på Erik Sparre och Thure Bielke.
Dessa bådo då drottning Gunilla bedja för sig, hvilket hon äfven gjorde. Men
hennes böner förmådde intet. Mörk i hågen och sluten inom sig lemnade konung
Johan Reval.
Erik Sparre och Thure Bielke förbjödos att följa med till sina hem i Sverige.
Detta omtalades för herr Gustaf Bielkes gäster af herr Per Liljesparre, hvilken
varit en af konungens uppvaktande kavaljerer under resan till Reval.
Vid sin hemkomst fann konungen, att han hade intet att frukta af hertig Carl.
Han vände sig derför med all den bitterhet, som han var mägtig mot adelsherrarne.
En massa af de förnämste adelsherrarne fängslades och misshandlades på det
obarmhertigaste. Allt, till och med vatten och frisk luft nekades dem tidtals.
Per Liljesparre, som af konungen blifvit beröfvad sin trolofvade, hade uppfört sig
på ett sådant mönstergilt sätt, att konung Johan fattade fullt förtroende till honom och
gaf honom en plats i sin uppvaktning.
Herr Per hade fått reda på, att drottning Gunilla ämnade sig till herr Gustaf
Bielke för att öfvervara juDgfru Elisa Bielkes och herr Per Baners trolofningsfest. Han
beslöt då att sjelf, ehuru objuden, begifva sig dit för att möjligen få säga några ord i
enrum åt drottningen. Det är icke att fatta detta så, som skulle Liljesparre vilja förleda
sin forna trolofvade till någon som helst glömska af sina äktenskapliga pligter, eller att
han ville råga måttet af hennes sorgekalk genom att fylla densamma med minnen från
forna dagar, då de båda i lycklig oskuld svärmade kring på hennes faders gods. — Nej!
Han skulle sjelf deraf lida allt för mycket och dessutom var bats ridderliga karaktär allt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
