Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
Ηvarför är din skjorta så blodig,
Du Sven i rosengård? —”
”Jag har mordat broder min,
Kära moder vår.”
”Kär kommer du tillbaka,
Du Sven i Rosengård? —”
”Kär korpen liar hvitnat,
Kära moder vår.”
”Hvart skall du då ta’ vägen,
Du Sven i rosengård? —”
”Jag skall rymma ur landet,
Kära moder vår.”
”Och när hvitnar korpen,
Du Sven i rosengård? —”
”Kär gråsten han flyter,
Kära moder vår.
I vanten mig sent; men jag kommer aldrig.:
”Da sjunger så sorgset, min van. Det passar ej för detta gille, der kärlek och
glädje äro herskande. Har du ingen gladare sång; ett kärleksqväde skulle passa för denna
samling,” sade herr Gustaf.
Flickan suckade först djupt; men derpå slog hon på sin luta och sjöng till den
och tamburinernas skrammel:
Han red så stolt i krigarskrud, Och kriget se’n omsider slöt
Trumpetaren den käcka, Och lugnt till hemmen frida
Då kom hans trogna, hulda brud, Den segerstolta truppen bröt .
En krans att honom räcka Från härnadstågen vida;
Till afsked, då till strid han drog, Trumpetarn troddes död af sår,
Och glad han kransen emottog. Hans flicka grät så mången tår.
”Haf tack,” han sade. ”Vid mitt bröst Men snart i hemmets dunkla dal,
Jag kransen skall förvara! Der frid och sälihet rådde,
Gråt inte nu, var glad, haf tröst, Man hörde en trumpetsignal;
Din krans mig skall bevara
I stridens brus åt dig min vän;
Vi ses vid krigets slut igen!”
Och uppå träben trådde
Trumpetarn vägen till det bo,
Der han sin kärlek ömt sett gro.
Och bort han red till stridens larm,
Red städse käck i téten,
Och blåste fröjd i krigarns barm
Med toner ur trumpeten,
Och kulor hveno rundt omkring,
Han låtsades om ingenting.
Och glad kom hem från striden.
Han kransen"flickan gaf till slut,
Se’n först signaPn han spelat ut.
Hans flicka sprang med glädtig håg
Mot käcke invaliden.
Som glad ^drog ut på härnadståg
Hans flickas krans, en amulett
Var emot dödens fara,
”Här är’dnf krans, min hulda vän.
Den skyddat mig från döden
Och fört mig’henTtill dig igen
Igenom dunkla öden,
Din kärlek helgat kransen ömt,
Jag vid mitt hjerta den har gömt.
Han slöt den till sitt hjerta tätt
Och blåste toner klara,
Med lustigt mod i krigisk skrud,
Som om han spelat för sin brud.
Men~under en signal till slut
En glödgad kula fräste
Ku blåser jag~till bröllopsfest,
Som jag med dig skall fira,
Der glädjen blifva skall vår gäst,
Sök dig en krona vira;
Men denna krans, min hulda brud,
Skall höra till^din bröllopsskrud.
Och utan all försyn, allt prut
I knektens ben sig fäste,
Från hästen’störtade han af,
Men, blödande, signal dock gaf. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
