- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
459

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

459
”AhI” utropade han. ”Hon passar på att nappa undan ett och annat medan
hennes gemål ligger i själtåget! Det skall du inte hafya gjort för intet, drottning Gunilla.
Inte för intet skall jag heller underrätta hertigen derom! — Han vistas i Södertelje.
Tre timmars ridt kan man kosta på sig för den lön som väntar för denna upptäckt.
Tre timmars ridt på återfärden! Summa sex! Godt jag hinner tillbaka, utan att man
skall märka något!”
Han skyndade att sadla en häst och var snart på väg till Södertelje.
Han tyckte sig hafva saker af vigt att förmäla. Men det vigtigaste af allt var
dock, trots hans spioneri, honom obekant. Han visste ej, att i det slott, som han nyss
lemnat bakom sig konung Johan låg död.
På qvällen den adertonde November var inventeringen gjord och såväl riksråden
som drottningen voro uttröttade, samt öfverlemnade sig åt hvilan.
Dagen derpå tidigt på morgonen voro de alla tre emellertid ånyo samlade och
begåfvo sig då åter upp i förrådskammaren, denna gång åtföljda af bärare, hvilka fingo
i uppdrag att bära bort till drottning Gunillas enskilda palats i staden de saker, som en-
ligt det kungliga testamentet voro hennes tillhörigheter. Riksråden öfvervakade, att blott
det, som testamentet gaf rätt till att taga, togs.
Först derefter, när den siste bäraren lemnat slottet, kallade riksråden och drott-
ningen stallmästare Liljesparre till sig och befalde honom, att han skulle rida i sporrsträck
till hertig Carl i Södertelje och underrätta hans furstliga nåde om konungens död.
Liljesparre, som ej haft en aning om, att konungen var död, blef helt förskräckt,
då han erfor, att dödsfallet skett redan två dagar förut. Han fruktade för hertigens
vrede öfver den sena underrättelsen.
”Den vreden är det jag, som skall uppbära, helsa hertigen det,” sade drott-
ning Gunilla.
Liljesparre gjorde genast anstalter om att rida till hertigen.
Vid samma tid, som drottningens stallmästare lemnade slottet, förkunnades såväl
inom som utom slottet att konungen var död och snart började kyrkklockorna att förkunna
det för hela staden. Alla klädde sig i sorg, de i staden varande landsborna skyndade
hem för att förkunna nyheten i sina socknar och på gatorna ropades, då härolderna redo
fram och förkunnade dödsfallet: Konung Johan är död! ”Lefve konung Sigismund! —”
Detta sista rop varierade dock med ropet: ”Lefve hertig Carl af Södermanland!”
Här kan det vara på sin plats att nämna några ord om hans katolska majestät,
konung Sigismund, hvilken nu hade att bära två kronor, en öfver ett katolskt land och
en öfver ett protestantiskt; ty oaktadt konung Johans alla försök att införa liturgien, var
och förblef den svenska nationen dock luthersk.
Det var ju alldeles gifvet, att ett af dessa land skulle komma att lida tillfölje af
skiljaktigheten i religionsbegrepp; och härvidlag var det Sverige, som skulle komma att
draga kortaste strået, då konungen sjelf var_katolik.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0471.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free