Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
och påfven. Detta vägde tungt i skålen till Sigismunds förmån, hvartill äfven bidrog
hans slägtskap med ätten Jagello, den gamla polska konungaätten.
Den 9 Augusti utlyste Zamoisky konungavalet och denna dag valdes Sigismund
enhälligt af de närvarande till konung. — Men vid ungefär samma tid samlade sig mot-
partiet och valde Maximilian till konung.
Efter många förvecklingar stadfästes dock slutligen Sigismunds val, sedan enke-
drottning Anna gått i borgen för honom för fullgörandet af sina löften i afseende på efter-
skänkandet af konung Johans fordringar i Polen.
Trots denna stadsfästelse höll icke förthy valet på att gå tillbaka.
Det var frågan om Estland, som gjorde detta.
Både Polen och Sverige ansågo sig som egare till detta land.
Förhållandet var, att så snart konungavalet var afgjordt, gick Sigismund ombord
på flottan, som var på det präktigaste utrustad och fördes af Clas Flemming. Konungens
syster, prinsessan Anna följde med på enkedrottning Annas särskildt framstälda önskan,
hvarjemte de svenske herrarne, Erik Sparre, Erik Brahe och Thure Bielke följde dels
såsom uppvaktning, dels för att representera det svenska statsrådet.
Redan i Danzigs hamn mötte polska sändebud, hvilba icke ville tillåta konungen
att stiga i land, förr än frågan om Estland var afgjord.
Det blef lifliga underhandlingar, hvarunder ingalunda skarpa ord och tillmälen
saknades. Frågan blef dock icke afgjord. Konungen tilltvingade sig landstigning och
gjorde sitt intåg i Krakau. Der vidtogo förhandlingarne åter. Men Sigismund stod fast
i sitt beslut att förr afsäga sig polska kronan än att gifva efter, och efter flerfaldiga stor-
miga uppträden afgjordes saken så, att man skulle invänta konung Johans död och att till
dess Estland skulle tillhöra svenska kronan och derefter tillfalla Polen. —
Nu var konung Johan död. Estland tillhörde således icke längre Sverige, utan
Polen. — Men Polen och Sverige skulle nu blifva unionelt förenade under en konung.
Hvilka öden skulle Sverige nu gå till mötes? Var det icke oroande, att vid
konung Johans död somliga ropade: "Lefve konung Sigismund,” och andra: ”Lefve hertig
Carl?" Jo, förvisso! Dessa rop voro att anse såsom förposter till kommande strider om
Sverige mellan konungen och hertigen.
Konung Sigismund kände man i Sverige i det hela mycket litet till. Man visste,
att han var en ifrig katolik; men det var också så godt som allt. Hertig Carl af Söder-
manland kände man i stället väl. Man visste, att han var en ifrig protestant och en
sträng, men rättvis herre. Man visste, att han ville folkets väl, och man trodde sig hos
honom finna hans faders kraft, hvilken nu förvisso behöfdes mer än någonsin för att
sammanhålla det verk, som gamle kung Hösta skapat.
Hufvudinnehållet af konung Johans regering är en fortgående strid mellan den
nya konungamagten och de stora slägterna, Natt-och-dag, Sture, Brahe, Stenbock, Bielke
och Lejonhufvud, alla nära befryndade med konungahuset, samt slägterna Sparre, Gyllen-
stierna, Oxenstjerna, Banér, Flemming, Boije och Rålamb, Horn, m. fl., samt äfven strid
mellan gamla och nya läran. Och dessutom kampen för ett svenskt område söder om
finska viken och öster om Östersjön. Detta område var väl i början att betrakta endast
som ett strandhugg, men som i sina följder blef den första länken i den kedja af händelser,
som gjorde Sverige till en af Europas stormagter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
