Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
477
I icke umgås med upprigtighet, utan stå efter vår ofärd och inlåtit eder uti en ny handel
emot oss med grefve Axel Lejonhufvud, hvilket kan bevisas genom bref och annan kun-
skap, som vi bekommit derom!"
Icke förthy förklarade sig Sparre oskyldig och bad att få blifva underkunnig om
de bref, hvarom hertigen talade, samt äfven att få höra de öfriga anklagelsepunkterna,
på det att det måtte gifvas honom tillfälle att försvara sig och bevisa sin oskuld.
Hertigen lät då framvisa ett bref, hvari det förkunnades, att en af Erik Sparres
bönder hade tagit Axel Lejonhufvuds tjenare i försvar, samt sagt, "att man ej borde lita
på hertigen, hvilken redan vore död.” — Dessutom hade Erik Sparres tjenare sagt, att
grefve Per Sparre och hans arfvingar voro rätte egare till Tureholm, fastän hertigen till-
egnat sig godset och der anlagt Mariestad. - För det tredje anklagades Sparre för
att hafva nedsändt några hästar till Westergötland, som man trodde, för att] understödja
Axel Lejonhufvud.
"Hvad hafven I att svara?" frågade hertigen.
”Eders furstlige nåde," svarade Sparre.” Jag vet mig ingalunda vara skyldig att
svara för mina tjenares och bönders lösa och lögnaktiga ord. Mycket oskyldigt lidande
skulle drabba hvarje godsegare, om han skulle behöfva pligta för, hvad hans ovettiga och
obetänksamma landtbönder sade. Hvad nu särskildt de i brefvet anförda orden af bonden
beträffa, så är jag beredd att vid heder och tro, vid lif och salighet svärja på, att jag
aldrig gifvit anledning till ett sådant yttrande och att jag sjelf skall vara den förste att
näpsa denne bonde för hans dumdristigbet och näsvishet. Hvad hästarne angå, kan jag
lätteligen bevisa, att de för foderbrist på Sundby äro nedsända till Westergötland, och att
detta skedde hela tre veckor före högtsalig konung Johans död. Eders furstlige nåde
torde besinna, att, om jag så uppenbarligen velat bistå Axel Lejonhufvud, jag icke sjelf
gifvit mig i eders furstlige nådes våld!”
”Det låter bra,” svarade hertigen, "men måhända Lejonhufvud i sin hetsighet
börjat upproret för tidigt!”
"Vid Gud och Hans heliga testamente svär jag, att jag ej har någon del i detta
uppror, hvilket jag dessutom anser hufvudlöst och ej på något sätt gillar.”
”Vi vilja gerna tro eder, Erik Sparre, men som saken dock synes misstänkt stannar
ni på slottet öfver natten, eller ställer borgen för eder.”
”Lagligen,” svarade Sparre, ”kan en sådan borgen ej fordras af mig; men jag
tviflar ej på, att jag skall hafva svårt att finna löftesmän.”
Samtliga riksråden gingo i borgen för Sparre, som då fick återvända till sitt hem.
Längre fram på natten gick framför det Sparreska palatsets port en högrest man
med en stor fjäderprydd hatt på sitt hufvud och en vid kappa kastad öfver axlarne. Så
snart någon vandrare nalkades, dolde sig mannen i skuggan af palatsets utsprång; men
spejade noga för att söka igenkänna de personer, som gingo förbi. Ingen närmade sig
emellertid porten förrän långt efter midnatt, då en hög kämpagestalt bom fram på gatan
och styrde stegen direkt till porten, hvars kläpp han fattade för att knacka på,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
