Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
fina molekyler och ännu mindre atomer. — Men förgäfves skolen I fly mig. Jag skall
till slut långa eder och binda eder medelst vetenskapens mystiska och starka formler och
ur edra knutna händer skall jag veta att vrida nyckeln till naturens hemlighet: Primum
ens, quinta essentia, nurum potabile, tinctura vitæ, samma sak under olika namn och ge-
stalter, allt sammanfattat uti dessa ord: De vises sten."
Han skakade på ett par flaskor och deglar, samt synade dem noga.
”Snart,” sade han, ”är den kemiska processen fullföljd, den process, ur hvilkens
aska den underbara fogel Phenix — guldtincturen skall uppstå pånyttfödd! — Låt se!
Præparationen, reverbationen, sublimationen, digertioneu, separationen, redistillationen, re-
duktionen, resolutionen, genom dessa åtta grader, ingår adepten i den niondes mystér,
hvars namn mina läppar ännu inte våga uttala! — Jag står nu för dörren och klappar
på. Skall jag släppas in i templet? Hvad finnes derinne? Finner jag der det eldorado,
som jag söker? Finner jag der den nya verld, med de gyllne grufvorna, den djerfve verlds-
omseglarens drömda mål, för hvilket han lagt ut från hemmets lugna och sorgfria strand
för att klyfva forskningens och tankens falska djup? Falska djup! Ha!” utropade han
och slog sig för pannan. ”Skall jag väl befinna mig fångad i bedragarnes nät! — Guds
död! Hvar fick jag ordet falska ifrån? — Nej, jag är på rätt stråt. Lögnen kan ej tala
det trovärdiga språk, som läses här!” — Han slog vid dessa ord på folianten.
Han steg derefter upp och gick under sinnesrörelse fram och åter.
”Men,” sade han, ”sjelfbedrägeriets sanningslösa och sanslösa skuggor, samt inne-
hållslösa drömmar, styras ej af läkandets magnetnål och förnuftets stjerna i tingens natt.
Den skeppsbrutne söker ljuga sig till räddning, då den sista plankan flyr undan för honom?
— Kanske ljuger jag äfven mig ovetande för mig sjelf? - Men vetenskapen, är den då
blott ett joller, och skenet, ej ett besittningstagande af väsendet? — Nej!” utropade han.
”Öfvergifven mig icke hopp och tro, då jag nu står på randen af min ungdoms afgrund
eller himmel! — Låt mig få lefva med dig, o, du mitt ljufva hoppj Du öfvergaf mig
aldrig förr! Yerlden har grymt förskjutit mig; men du har städse följt mig. Gif, att jag
må kunna ryeka Isisslöjan från naturens mun och uttala det ord, som de vise ständigt
kämpat om att finna. Lys mig i min sträfvan efter naturens ögonsten. Lys mig!”
Han satte sig åter och började läsa i folianten.
”Stiga ångorna?” frågade han flickan.
Hon svarade intet och han gaf ej akt derpå, utan fortfor att fråga.
”Stiga de högt och hvad färg fiafva de? Hurudan färg har fällningen?”
Då ändock intet svar hördes, vände han sig om och fick se, att flickan sof. Hastigt
sprang han upp och skyndade fram till spiseln, samt ryckte pusten ur hennes band och
började att blåsa på den i det närmaste utslocknade elden.
”Hvad har händt, och hvad skall komma att hända?” utropade han.
Flickan spratt upp ur sömnen.
”All vår möda sjunker i aska! Du drömmer bort vår lycka, flicka!” klagade
han, under det att han med ifver blåste på kolen.
”Förlåt mig, min prins, sömnen öfverraskade mig!” bad flickan, urskuldande sig.
”Flicka! Flicka! Din slummer har gjort vår olycka!”
”Säg inte så!”
”Väl om jag inte behöfde det.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
