Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§03
mästarinna och hennes lille satunge till son, prinsens lekkamrat — ett ämne till att göra
något af — hade mera öppna ögon och händer. Czarinnan gick en morgon i messan, hof-
mästarinnan fick föra prinsen ut att hemta frisk luft, men inte längre än på trappan.
Af den der friska luften fingo vi väder, som stodo och vädrade bakom knutarne. Jas-
lopp till — — *
”Fy, da lopp?”
”Nej, ers majestät, smög, ville jag säga, lätt på foten, smidig, som annars i en
hoftrappa, upp till prinsen — ’Ni har en ny halskedja i dag, min prins,’ sade jag. — ’Nej
jag har den gamla, ser du!’ svarade hau och så sträckte han fram halsen lik en tupp-
kyckling, som vill gala. ’Pip!’ sa’ jag och kom att snudda öfver strupen med knifven
något för nära.”
”Han lefde dock när du lemnade honom?”
”Ännu. Han låg i armarne på den af skriket tillskyndande amman, flaxande med
vingarne, som en offerdufva i sitt blod.”
Czaren ryste tillsammans vid dessa ord.
”Jag orkade ej se det der,” fortsatte Basmanhofl. ”Jag ropade derför fram kam-
raterna, hvilka sjöngo amen till det, som jag messat.”
”Men han kunde hafva kommit sig sedan?” menade czaren.
”Inte sedan han var död.”
”Hur vet du, att han blef död, då du ej har det af kamraternas mun?”
”Nej, ur deras mun, var i sanning intet att få; det hade knutit sig i halsen på
dem, då Uglitschs innevånare hade allt för brådtom att hänga dem. Själaringningen hörde
jag likväl från alla Uglitschs stormklockor, der jag sedan jagade undan utåt vägen på en
af de Godunowska springarne. —”
”Flaxade med vingarne, som en ofierdufva i sitt blod!” sade czaren dystert.
”Rörande syn, huru ofta ser dig ej för min själ. — ”
”Ja,” inföll Basmanhoff. ”Det går kårer öfver min rygg ännu, så ofta jag tänker
på den ’flaxande dufvan’.”
”Tänk inte mer på den,” sade czaren hastigt. ”Jag vill gifva dig annat att
tänka på. Den der bragden är, som ännu inte gjord, så länge en Dmitri lefver. Gå
och fullborda med svärdet, hvad du begynt med knifven. Hasta till gränsen och i fall
den falske Dmitri med sina äfventyrare-polacker och stråtröfvarekosacker sätter sin fot
på rysk botten, så slå ihjäl honom, tag honom lefvande, köp honom, lika godt hvilket.
Ingen kan hafva mer skäl att frukta honom än du! Gå! ”
Basmanhoff bugade sig och gick.
När han var borta, sade czaren till sig sjelf:
”Måtte han tillbaka blifva dig en sådan vildbasare, att I förgören hvarandra och
den onde får er båda två.”
”Furstinnan Axina!” anmäldes nu.
”Min dotter!” utropade czaren och slöt i sina armar den sköna Axina, hans lifs
glädje, hvilken han dock skulle offra på politikens altare tillsammans med prins Gustaf,
Erik XIV:s olycklige son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
