Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
var konung Johan III, hvilken alltid var nitisk för fäderneslandets minnen, som låtit upp-
resa minnesvårdärne.
Det var denna kyrka, hvars minne konung Sigismund tillät sig att skända genom
att låta begrafva den polske hofbetjenten derstädes, bland de hugstore männens stofthyddor.
— Att folket blef uppretadt deröfver, bör inte förundra någon och det var ett vackert
drag af det svenska nationallynnet, att man lugnade sig och återtog gudstjensterna i kyr-
kan, hvilken blifvit i hög grad skändad genom de papistiska ceremonierna, som använ-
des vid den omtalade begrafningen.
Allt hade helt visst blifvit lugnt, om icke konungen på sina jesuiters inrådan för-
anstaltat en ny, liknande begrafning i det svenska Pantheon.
Denna begrafning egde rum den 20 November.
Den döde var en förklädd, katolsk prest bland konungens musikanter, hvilken natte-
tid blifvit dödad på gatan.
Åter igen varnade rådet och de evangeliska presterna konungen för att tillåta en
dylik begrafning i den omtalade kyrkan; men icke förthy befalde konungen att begrafningen
skulle ske derstädes med all katolsk ståt.
Som en löpeld spred sig i staden ryktet om begrafningen. Man ville inte gerna
tro, att den skulle komma till stånd. Men emellertid upprördes sinnena och mången he-
dervärd borgare lemnade sitt arbete för att gå Ut och med egna ögon öfvertyga sig om,
hvad som ske skulle. Stora hopar af Stockholms innevånare sträfvade fram och åter 1
upprörd sinnesstämning kring gatorna; men allt var dock fredligt och lugnt. Man hop-
pades i det längsta att den gamla kyrkan skulle skonas från en ytterligare skymf. Men
man hade bedragit sig.
Plötsligen började klockorna i Gråmunkeholms kyrka att röras och straxt derefter
närmade sig ett praktfullt tåg af konungens jesuiter och katolska omgifning kyrkan. De,
som gingo i processionen efter likkistan buro’ brinnande vaxljus i händerna och sjöngo en
långsläpig hymn. .
Nu upptändes de hedervärda borgrarnes sinnen och de sökte tränga sig fram för
att rycka vaxljusen ur händerna på de sjungande katolikerna.
Detta våld förekoms likväl af konungens hejdukar, tvåhundra till antalet, hvilka
skyddade processionen.
Borgrarne störtade då fram till kyrkans portar för att hindra processionen att skrida
dit in. Men de beväpnade männen vräkte undan de uppretade massorna och liket bars in
i kyrkan, under det att katolikerna fortfarande höllo sina ljus i händerna och fortsatte
att sjunga,
Sedan processionen väl hunnit in i templet, trängde folket efter, men nu förhöll
det sig tyst; det ville icke bryta templets helgd och det är troligt att den svenska för-
dragsamheten hade blifvit uttänjd betydligt, så framt icke katolikerna börjat fiendtligheter,
hvilka urartade till ett fasansfullt blodbad i Guds hus.
Prinsessan Anna hade, som bekant, aldrig kunnat låta sig förmås att antaga den
katolska läran och under sin vistelse vid det polska hofvet hade hon haft med sig en
evangelisk predikant, hvilken uppehållit andagtsöfningarne för henne och hennes hof. —
Hon hade nu återkommit med sin broder till fäderneslandet och vid denna märkliga begrafning
var prinsessans hofpredikant med i kyrkan. Det grämde honom såväl som de protestan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
