Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566
Så snart hon sagt detta åt sin förut bedröfvade gamle man, skyndade hon sig ut för
att berätta hela historien för sina grannfruar och öfriga väninnor och den stackars Schna-
belkopff, som länge och väl fick mycket att göra för att kunna öfvertala sin hustru, att
ej alldeles öfvergifva hus och hem, önskade tusen gånger, att han aldrig nämnt ett ord
om den upptäckt, han gjort angående grefve Hohenloe.
Å andra sidan lät ock värdinnan i huset, der grefven bott, sin man förstå, att
hon inte en dag ville bo qvar i ett hus, der hon löpte fara att oroas af spöken, så mycket
mindre, som alla hennes hyresgäster, blottstälda för samma olägenhet, skulle hyra sig
härberge annorstädes och hon således skulle komma att sakna sin nödiga utkomst.
Den arme värden blef ej mindre brydd än Schnabelkopfi, innan han kunde bringa
sin hustru till förstånd.
Drabanten åter roade sig mycket åt det stackars folkets lättrogenhet. Han frå-
gade ofta med största kallsinnighet efter omständigheterna af ett upptåg, som var hans
eget verk; dock vaktade han sig noga att ej blifva sedd och igenkänd af den gamle
Schnabelkopfi och mottog med glädje ordren att bryta upp och följa med konung Sigismund
till Upsala, der konung Johans begrafning och konung Sigismunds kröning skulle firas.
Den förste Februari mötte hertig Carl och hans gemål, konungen och sin broders
likfärd på stora vägen utanför Upsala.
Liktåget hade ordnats på ungefär samma sätt som kung Göstas och hade utgått
från Stockholms slott den 30 Januari klockan 2 e. m.
Regalierna buros af fyra rådsherrar, äpplet af Erik Sparre, spiran af Hogenskild
Bielke, kronan af Nils Gyllenstjerna och svärdet, som skulle burits af marsken Klas Flem-
ming, hade för hertigens skull blifvit lemnadt åt Erik Stenbock; ty hertig Carl och Klas
Flemming voro två sådana ovänner, att den svenska historien har svårt att framställa ett
liknande par, som tillika var så kraftfullt, som detta.
Men denna uppmärksamhet mot hertigen lyckades icke från hans sida eller luthe-
ranernas sida framkalla en motsvarande mot konungen, då nämligen Malaspina, som var
med i processionen och ämnade sig inträda i kyrkan,-afvisades tillika med de öfriga jesu-
iterna af deras egna trosförvandter, hvilka fruktade för deras lif, emedan legaten alldeles
emot hertigens vilja och rådets afstyrkande, samt ständernas begäran, begifvit sig till Up-
sala. Så retade, som sinnena voro, kan man inte heller veta, hvad som kunde hafva in-
träffat, om legaten och de förhatlige jesuiterna verkligen kommit med in i kyrkan.
Likpredikan hölls af erkebiskopen öfver texten ur Jobs bok: ”Jag vet, att min
förlossare lefver”, hvilka ord voro de sista, som konung Johan yttrade.
När man efter slutad högtidlighet gick ut ur kyrkan, var det mörkt och mycket
trångt, hvarför riksens råd, hvilka buro långa sorgekappor, hade svårt att komma fram.
Då passade några polska judar på att afekära de nedre delarne af kapporna. — Katoli-
kerna spådde, då de fingo veta detta, att rådsherrarnes välde var i nedgående.
Nu skulle konungen krönas.
Vi vilja blott helt hastigt vidröra dessa politiska händelser för att sedan återgå
till våra hjeltars och hjeltinnors öden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
