Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
”Så mycket ser jag på ditt blodiga svärd, Liten Kerstin de lad’ på förgyldan bår,
Du slagit har liten Kerstin ihjäl! —” Herren Båld de lade bojor uppå.
Liten Kerstin de lade i svartan mull;
— Kunde man sig rättelig betänka. —
’ Herren Båld de satte på stegel och hjul.
— Herren Båld träder viller öfver stigen. —
Jungfrun slutade sången och lade från sig lutan, samt makade om bränderna
i spiseln.
”Tack, Siri,” sade prinsessan. ”Det är mig ett särdeles nöje att höra dig sjunga.
Jag brås på min fader och älskar musik oeh skön konst.”
”Min sång, eders nåd, är allt för obetydlig för att vara värdig ett sådant beröm,”
invände jungfru Siri.
”Säg iute det, min kära,” svarade prinsessan. ”Det synes af dina tårar, att det
finnes glöd och känsla i ditt hjerta och en känslofull sång skall alltid hafva sitt värde för
den, som älskar det sköna.”
Jungfrun svarade ingenting, utan fortfor att röra i glödhögen.
”Är det utbrunnet snart?” frågade furstinnan. ”Jag börjar känna mig sömnig,”
tillade hon.
”Nej,” svarade jungfru Siri, ”ännu dröjer det en god stund, innan spjellet kan
skjutas. Det ligger en lång brand här bland glöden.”
”Har du hört, Siri,” frågade prinsessan, ”att det går ett tal, att om det ligger en
brand bland glöden, skall det komma en man till huset?”
”Nej, eders nåde,” svarade jungfrun.
”Det sägs emellertid så oeh det lär ofta slå in.”
”Hvem skulle väl komma nu, och i detta väder, eders nåde!” svarade jungfrnn och
skrattade rätt hjertligt.
”Det är ej godt att veta, min kära,” sade prinsessan.
”Eders nåde tror på dylikt?” frågade jungfrun.
”Åhja, jag kan inte neka till, att jag lånar de gamla sägnerna ett öra.”
”De äro ofta vidskepliga.”
”Du skall inte heller tro, min Siri, att jag mycket frågar efter betydelsen af dylikt
skrock, ehuru jag ej helt oeh’ hållet kan fritaga mig derifrån Men jag har sett så
mycket af de gamlas teeken slå in,” bedyrade prinsessan.
”Jag vågar dock frukta,” sade jungfru Siri, skrattande med full hals, ”att min
brand inte skall locka hit någon resande i afton.
”Den skrattar bäst, som skrattar sist.” invände prinsessan. ”Kanske att din Erik
kommer, Siri.” —
Vid dessa ord spred sig en dödlig blekhet öfver den annars rosenkindade jungfruns
anlete och utan att svara något började hon att häftigt röra uti elden och knacka på den
förhatliga branden, för att få sönder densamma, liksom om hon skulle trott, att hon genom
att få branden i bitar skulle kunna förhindra ankomsten af den person, som prinsessan
nyss nämnde.
Den riddersman, som prinsessan liksom i förbigående och under skämt nämnt, var
herr Erik Bielke, hvilken var trolofvad med jungfru Siri,
Wasaätttingarne, . 49 b
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
