Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
603
Östergötland, önskade detta landskap såsom utgångspunkt. Derigenom förvärrades deras
belägenhet ocb när hertigen i slutet af Mars kom dragande ned till Westergötland, vågade
herr Erik Sparre inte stanna der, utan flydde in i Halland till Halmstad, hvarifrån han
skref till såväl hertigen, som konungen och sina rådskamrater, att han flytt till Danmark
(Halland hörde då till Danmark) af fruktan för våldsamheter från hertigens sida.
Enigheten blef ej större för det bland de hemmavarande och från konungen kom
ingen hjelp. Den gamle Nils Gyllenstjerna drog sig tillbaka till sin gård Foglavik och
och sökte med försigtighet ställa sig in hos hertigen. Sten Banér och Göran Posse följde
Erik Sparres exempel och flydde till Danmark. Hogenskild och Thure Bielke, samt Gustaf
Banér voro ännu qvar. De båda senare anhöllo att få som enskilde män sitta qvar på
sina gårdar, hvilket hertigen beviljade. Med det öppna motståndet var det förbi och
hertigen kunde nu obehindradt egna sig åt verkställandet af Arboga riksdags beslut. -
Emellertid upphörde icke de konungen trogne herrarne att i tysthet agitera för
konung Sigismunds återkomst till Sverige och Erik Sparre, Bielkarne och Banérerna, samt
Abraham Brahe sammangaddade sig för detta ändamål och gingo till och med så långt,
att de bemägtigade sig rikets regalier och nedlade dem i kistor för att öfverföra dem
till Polen.
Detta kom till hertigens kännedom genom bekännelsen af en i Örebro arresterad
stallmästare i herr Erik Sparres tjenst. Denne bekände äfven, att kistorna ännu voro i
Sverige och öfverlemnade i prinsessan Annas vård på Stegeborg.
Så snart stallmästaren afgifvit denna bekännelse, steg hertigen till häst och red
genom natt och dag till Stegeborg. Han var nu viss om, att sammansvärjning var å
bane, ty utom stallmästarens bekännelse fick han bevis derpå äfven genom en skrifvelse
som oförmodadt föll uti hans händer. Denna skrifvelse var ett bref från Erik Sparre till
Johan Gyllenstjerna, som fortfarande vistades på Stegeborg med sin gemål och hvilket
bref talade om de nämnda kistorna och om vissa papper af vigt, hvilka sades ligga deri.
Oförmodadt anlände hertigen till Stegeborg.
Johan Gyllenstjerna skyndade då ut genom en bakport, på sin hustrus begäran,
och flydde från slottet. Ty man var ej viss om huru hertigen ämnade behandla honom.
Herr Johan hann knappast bort, förrän hertigen trädde in i slottet, der han mot-
togs af bugande hofmästare och domestiker.
Slamrande med sina stora ryttarsporrar och sitt långa slagsvärd, hvilket för hvarje
steg, han tog, rasslade mot den breda slottstrappans afsatser gick han framåt, seende sig
omkring och förvånade sig öfver, att ej hans brorsdotter, prinsessan Anna och herr
Johan Gyllenstjerna samt hans gemål kommo ut och togo emot honom med all den akt-
ning, som hans höga värdighet såsom rikets föreståndare kräfde. Slutligen stannade han
och såg sig omkring på den ödmjukt bugande betjeningen samt utropade:
”Guds död! Hvar är prinsessan? Är_hon ej underrättad om vår ankomst, då
hon ej infinner sig för att välkomna oss?”
En af hofmästarne svarade:
”Hennes furstliga höghet är för tillfället ej på Stegeborg!’
’Inte på Stegeborg? Hvar är hon då?”
”På Bråborg hos hennes majestät enkedrottning Gunilla, hvilken är mycket sjuk
och svag,” upplyste hofmästaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
