Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-
~
ϊ
τ
—
611
”Ni har rätt, fru Kristina,” svarade Bielke; ”men ödet får ej trotsas, dä det bär
pligtens färger.”
’Pligtens färger, de äro de kongliga, Nils!” utropade jungfru Margareta.
Bielke tycktes blifva illa berörd af dessa ord och samtalet ville ej komma i gång.
Slutligen, efter en ganska läng! tystnad, frägade fru Banér ironiskt:
”Hvar ligger hertigen med sina bönder?”
Bielke lät inte denna ironi bekomma sig, utan svarade artigt:
”Dä hans furstliga höghet afsände mig med brefvet till krigsrädet, eder gemäl,
fru Banér, var han midt pä Kolmården. Nu har hans näd helt visst hunnit betydligt
längre söderut.”
”Vill då hertigen verkligen möta sin konung i en öppen strid?” frägade fru
Kristina.
’Ja!” svarade Bielke kort.
”Och ni, herr Nils, ämnar låna hertigen ert svärd?”
”Ja! Jag vet min pligt. — Jag skulle gerna hafva velat dröja här hos mina
fränder; men tyvärr kallar pligten mig härifrän, så snart herr riksrädet gifvit mig svar
på hertigens bref. — Dock hoppas jag att få återvända hit, när vår Herre gifver frid i
landet, om ni tillåter,” svarade Bielke och bugade sig för fruntimren.
Fru Banér svarade intet; men jungfru Margareta sade i stället:
”När du kommer klädd i kongliga färger, skall din barndomsväninna helsa dig
af bjertat välkommen, Nils.”
Bielke bet sig i läppen, då han hörde dessa ord från hennes läppar. —
”Hvilken gräslig tanke att tänka, att gamla vänner, som under decennier helsat
hvarandra med hjertliga handslag, nu stå väpnade till tänderna mot hvarandra och färdiga
att gifva hvarandra dråpslag!” klagade fru Banér.
”Tiden är ond, fru Kristina, och mannen måste göra sin pligt!” svarade Bielke.
Då gick jungfru Margareta fram till honom och lade sin hand på hans axel,
sägande med mycken mildhet och vänlighet:
”Tänk, Nils, om du under drabbningen i konungens led skulle möta en gammal
och aktad man, hvilken du lärt dig älska såsom en andre fader och hvilken sonlig
pligt och tacksamhet bjöde dig att skydda! — Tänk, om du skulle möta min egen
fader! —”
Bielke skakade hennes hand af sin axel och svarade brutalt:
”Mötte jag min egen fader, så skulle jag dock veta göra min pligt. Familje-
banden finnas ej till under drabbningen. Man ser kring sig vänner och fiender. Fäder
och söner finnas ej, blott tappre män, som veta att göra sina pligter.”
Jungfrun ryste tillbaka för dessa ord.
Fru Banér såg sin dotters ångest, samt ville söka att leda samtalet in på andra
och mindre ömtåliga ämnen, samt bad herr Nils taga plats och uppfordrade jungfru Mar-
gareta att fylla välkomstbägaren och räcka den åt Bielke.
Jungfrun åtlydde genast sin moders önskan och hemtade en silfverpokal, hvilken
hon fylde till brädden, hvarpå hon kredensade densamma och räckte den åt Bielke, i det
hon sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
