Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—
ν
’Τ
’
Banér gick fram till Bielke och räckte honom sin hand, sägande:
”Hvar tid har sitt offeraltare, unge man, och härda tider fordra menniskooffer.”
”Herr riksräd, jag förstär eder,” svarade Bielke och tog äter fram hertigens
sändebref. — ”Jag skall öfverbringa till hans furstlige näde edert svar sä ordagrannt
som möjligt.” ’
”Gör det, herr Bielke. Nästa gång vi talas vid, blir värt språk helt visst skar-
pare. Guds fred till dess, herr Nils!” sade Banér.
”Farväl, herr riksräd! Farväl - Margareta!” sade Bielke och lemnade rummet.
När han var borta och just dä man hörde hofvarne af hans häst slä emot sten-
sättningen på gården, tryckte riksrådet Banér sin dotters händer, sägande:
”Du har gjort din pligt, mitt barn, himlen skall belöna dig.”
Jungfrun svarade intet; men under en djup suck dolde hon sitt anlete vid sin
faders hjerta.
”Hans högvördighet legaten Malaspina!” anmälde i detsamma Hans.
Banér vände sig om och räckte handen ät den påflige legaten, hvilken inträdde,
i det han sade:
”Förlät mig, herr riksräd,” att jag, som annars är en fridens apostel, nu kommer säsom
en stridens och orons budbärare till edert hns och kallar i konungens namn eder ut till strid.”
Svårt är att behöfva lemna sitt lugna hem; men konungens tjenst gär framför
allt,” svarade Banér.
”Det är er kända grundsats, herr riksräd och hans majestät vet äfven att värdera
sådana grundsatser och de män, som hafva dem.”
Banér såg pä legaten. Riksrädet gillade inte den inställsamma ton, hvarmed
Malaspina tilltalade honom. Slutligen sade han:
”Hvilken vigtig sak har varit orsaken till äran af edert besök i mitt hus?”
”1 sanning en vigtig sak, herr riksråd. Hans majestät har uppdragit åt mig att
lemna eder denna skrifvelse.”
Han lemnade Banér ett bref.
”Är detta frän konungen, ers högvördighet?” frägade Banér.
Ja, herr riksråd,” svarade legaten, ”1 torden märka det kungliga signetet.
”Jag ser det; men jag tycker mig äfven märka eder handstil i denna skrifvelse.”
”Så är det, herr riksråd. Konungen har dikterat och jag har skrifvit.”
Banér svarade intet, utan fördjupade sig i läsandet af brefvet. När han slutat
detta, sade han:
”Hans majestät kan lita på mig.”
Malaspina bugade sig stum och gick.
När han var borta, sade Banér för sig sjelf, under det att han ännu en gång
ögnade igenom brefvet.
”Jag fruktar, att den der legaten är en ofärdsman. Gifve Gud, att min aning
vore osann.”
”Fader!” utropade jungfru Margareta. ”Dina drag hafva antagit en sådan dyster-
het. Hvad ville den der skälande och läspande legaten.”
”Säg inte så om din konungs förtroendeman, Margareta!”
”Min konungs förtroendeman! Det är du, o fader!”
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
