Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
627
din broder Svante och bed honom inte gifva henne åt någon annan än den, han unnar
lika godt, som jag unnar honom. — Nu brusto honom tårarne i ögonen och äfven alla
barnen började gråta, önskande sig att med fadern få dö från all jemmer. Men han
sade: Ί skolen för ingen nöd önska eder att dö och för ingen vällust att lefva. Ej heller
skolen I ropa hämd, utan befallen hämden åt honom, som rättvist dömer.’ — Nu öppnades
dörren och biskoparne af Skara och Wexiö jemte tvänne andra prester inträdde. Herr
Gustaf talade först afsides med dem och sporde sedan sin gemål, om hon icke ville jemte
honom förena sig med Gud den dagen. Hon ville det och då ledde"han henne fram till
det främsta fönstret, der han satte henne, stälde sig bredvid henne och sedan barnen i
en rad. Biskoparne stodo midt emot. Han gjorde"nu sitt skriftermål och bekände sig
deri fri och oskyldig till alla hertigens äreröriga beskyllningar. Bland annat hade herti-
gen äfven inför rådet beskyllt honom för en otillbörlig kärlek till hertigens syster, hertig-
innan Elisabeth. — ’Men jag’bekänner inför Gud och eder, gode herrar,’ sade han, ’att
jag aldrig på något otillbörligt sätt hafver älskat henne, utan som min herres syster, den
jag bort ära och tjena.’ — Slutligen sade han: ’Ett är, som besvärar mitt samvete och
hvaruti jag begär eder tröst. Hvarje gång, jag förenat mig med Gud, har jag lofvat
bättring, men har aldrig kunnat hålla" det så, som jag velat.’ — Biskoparne svarade:
’Sådant är mensklig svaghet och derför måste vi ofta söka Gud, emedan vi ofta synda.’ —
Äfven min moder gjorde sitt skriftermål, hvarefter båda anammade nattvarden. Derefter
tog min fader afsked af min mor och oss, samt af biskoparne och redde sig att gå. En
stockknekt kom i detsamma in och tillsade dem att skynda. Min mor, som ville följa
min far, så långt som det medgafs henne, fästade sin arm, oaktadt han afrådde det, vid hans
och fru Anna Gylte — hon var en af de få, hvilka under dessa sorgens och olyckans
dagar troget stått vid de arma fruarnas sida och tröstat oeh hjelpt, i hvad hon kunnat —
tog henne under den andra armen. Och så gingo de, — Nere i porthvalfvet stodo redan
de öfrige herrarne samlade. De voro Erik Sparre, Sten Banér, Thure oeh Klas Bielke,
Arvid Stålarm, Axel Kurck, Erik Lejonhufvud, Göran Posse, Krister Horn och Carl Sten-
bock. — Herr Thure Bielke hade äfven sin fru, Margareta Sture, hos sig. Såväl hon,
som min mor skuffades af vakten tillbaka;7men herr Thure och min far sade: ’Låten dem
blifva ostötta, de äro nog stötta förut.’ — De sökte’derefter ännu en gång trösta sina fruar
och så måste de skiljas. Tåget satte sig i gång och fruarna fördes derefter tillbaka in
i slottet.”
Detta är Margareta Banérs berättelse om sin faders sista timmar.
Alla gator från slottet till Jerntorget, der afrättningen skulle ske och der spets-
gård af knektar var bildad, voro fylda af folk. Alla sinnen voro betagna af skräck och
man omtalade, huru under natten ett’blodrödt kors varit att se på månskifvan och huru
två flendtliga härar syntes strida med’hvarandra på himlahvalfvet. Man frågade sig, om
hertigen var en annan Kristian" tyrann,"som’lät rikets yppersta män böja sig under bilan.
Med ädel värdighet gingo de dömda’herrarne till döden oeh samtid och efterverld
hafva ärat deras minne. De voro alla rättskaffens män; men deras trohet mot konungen
gjorde deras fall. De mindes och höllo sin trohetsed; men de betänkte ej, att konungen
sjelf bar avog sköld mot fäderneslandet. De kunde ej skilja på konung och fädernesland,
det var deras olycka, men ej deras fel, ty att de höllo på sin ed, är dem till berömmelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
