Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
634
rykten och så vidare,
som jag hörde härom
"Som du vill, min gode Erik,” svarade jungfrun med mildhet. "Kanske du viil
att jag skall sjunga visor för dig, eller berätta dig en gammal riddarsaga. Skall jag___ -1
- Hu! - Jag vet ej, hvad det kommer sig! - Jag känner mig så dyster oeh betryckt,
då jag ser på dig i afton, Erik."
Han böjde sig ned och kysste henne på pannan.
"Hvad ädelstenarne skola blixtra, när jag sätter kronan på hufvudet,” fantise-
rade Een«
"Låtom oss tala om något annat, min Anna, om sqvaller,
hvad som helst," sade Bielke.
"Ja," svarade jungfrun, "jag mins en så underlig historia,
dagen," fortfor Anna.
"Berätta den då för mig,” bad Bielke, glad öfver att samtalet tagit annan vändning.
"Jo, du,” började jungfrun, "för några aftnar sedan rodde en fiskare nt för att
lägga ut sina nät i Mälaren; men när han kom belt nära en holme och just skulle till att
lägga ut näten, hörde han oförmodadt liksom suckar af vågorna och af dessa suckar blef
det snart sång, en allvarlig sång.”
"En sång ur djupet?" frågade Bielke med oro.
"Ja, ur sjelfva djupet! Tänk så märkvärdigt, du!”
"Men för all del, vid hvilken holme var det, som han kastade ut näten? Yet
du det; säg mig, vet du det?” frågade Bielke nervöst.
"Kors, så häftig du är, Erik!” bannade jungfrun. "Holmens namn var — hvad
hette den. — Jo, det var sannt: Bäkneholmen."
"Bäkneholmen!" utropade Erik ångestfullt, — "Tyst, Anna! Nämn aldrig det
namnet; man skulle då kunna tro, att jag nämnt det för dig, och då skall förderfvet
drabba oss! — Vid vår kärlek besvär jag dig, Anna, att aldrig mera nämna det namnet!"
"Jag förstår dig, inte!” svarade jungfrun, som stigit upp. "Hvad har du att
frukta af denna holme?”
På mina knän," svarade Bielke och böjde knä för sin älskade, "beder jag dig,
att du aldrig må nämna det namnet."
"Jag förstår dig inte, Erik,” sade jungfrun förskräckt.
"Min älskade," svarade den hertigliga kammarsvennen. "Hvarje plats har sin
goda eller onda ande. Här bor min goda; — der — du känner namnet — bor min
onda. — Hör mig, Anna! Om du en gång får se en lång, mager, gulblek man med stela
och vilda ögon, klädd i svart från hufvud och till fot, smyckad med svarta perlor och
insvept i en svart kappa, så ser du min onda ande; akta dig då.”
Under det att Bielke talade, hade en af dörrarne till rummet ljudlöst öppnats oeh
en man klädd, såsom Bielke beskrifvit honom, inträdt och stannat lyssnande. Denne man
var Petrus Petrosa, juris doktor, hemlig katolik och jesuiet, i tjenst hos hertigen-regenten.
De unga älskande hade ingen aning om denne lyssnare och Otto Ben var så
upptagen af sin papperskrona, att han inte heller märkte något. Petrosa lyssnade derför
i all sköns ro. Stundom ryckte det i hans vidriga anletsdrag och han hviskade något
mellan tänderna för sig sjelf om förrådd hemlighet och varningstecken, hvarefter han slog
två slag i sina händer och skyndade ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
