- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
674

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

674
att konungen ej ville utsätta sitt folk för faran att gå ned sig i de inånga kärr och vatten-
drag, hvilka utom Wittsjön söndersågade landskapet, der ingen af svenskarne rätt hittade.
Konungen tog sitt qvarter i Wittsjö kyrkas sakristia och folket lägrades dels i
kyrkan oeh dels på kyrkogården samt i skogsbackarne deromkring.
Det var bitande kallt denna februaridag och för att folket ej"skulle frysa ihjäl
tillät konungen att bänkarne i kyrkan buros ut och lades i högar, hvilka antändes och
kring hvilka bål de frusna knektarna värmde sina och sina springares stela lemmar. Fält-
flaskorna gjorde sin rond i lagen oeh"kyrkans lilla vinförråd togs äfven tillvara och för-
tärdes. Någon fiende hördes ej af och svenskarne voro glada och uppsluppna samt talade
sins emellan om hur de skulle "lappa om” danskarne, då de en gång träffade dem. Hatet
emellan svenskar och danskar var oerhördt och de barska knektarne voro särdeles glada
öfver, att de brände danska kyrkbänkar och att de druckit ur det danska kyrkvinet.
Glada sånger uppstämdes och för att ytterligare värma sig togo knektarne hop i ringar
och dansade kring de flammande bålen. — Det var en dödsdans, som den svenska styrkan
dansade. En tiondedel af manskapet skulle inom kort utstöta dödsrosslingar och klagoljud,
förfrysa och drunkna.
Oupphörligen lät konungen aflösa utposterna och tidt och ofta sändes patruller ut
i olika riktningar för att utforska, om någon fiende skulle synas i närheten. För hvarje
aflösning gafs rapport åt konungen och hvarje patrull, som återkom från sin rekognosering
hade att i Wittsjö kyrkas sakrestia inför konungen berätta, hvad den erfarit. Allt syntes
emellertid vara lugnt och konungen lyckönskade sig att hafva funnit en säker hviloplats
för sig oeh sina trupper under den annalkande natten. Han befalde för den skull, att
virke skulle anskaffas från skogsbackarne och eldarne dermed underhållas. Snart började
man arbeta med bilor och spett och det ena trädet efter det andra fäides och styckades,
samt kastades in i lägereldarne, hvilka uppblossade med förnyad kraft.
Konungen hade under tiden aflagt sina vapen oehlagt sig på en bänk i sakristian,
samt der insomnat i en stilla slummer. Länge hade han likväl ej legat, förrän han fick
höra några stormande ljud utifrån lägret. Han rusade upp oeh spände i hast på sig sina
vapen, samt skyndade ut på kyrkogården, der allt var den gräsligaste villervalla, Pistol-
skott, vapenslammer, kommandorop, svenska och danska eder och förbannelser, nödrop och
hurrarop nådde hans öron. Hastigt kastade han sig upp på sin häst och lyckades få sina
trupper i ordning. Alla slöto sig till sin älskade konung.
Rantzau hade fått veta om svenskarnas läger vid Wittsjö kyrka och genast beslöt
han att söka öfverraska dem derstädes. Yi veta, hvilka försigtighetsmått Gustaf Adolf
tagit föratt skydda sitt folk för öfverrumpling; men icke desto mindre hade Rantzau
med sina ryttare så väl förstått att på smygvägar dölja sin ridt,att de helt och hållet
öfverrumplade de sjungande och dansande svenska knektarne.
Gustaf Adolf lyckades emellertid inom kort att bringa ordning i sina leder och
en häftig strid uppstod. Men denna gång voro de danska vapnen skarpare än de svenska.
Gustaf Adolf och hans folk trängdes ned på Wittsjöns is och der utkämpades den hetaste
striden. Mörkret var nästan ogenomträngligt oeh man visste knappt med hvilken man
kämpade: Med vän eller fiende. Detta gjorde, att svenskarne, som dessutom voro illa
tillfreds genom öfverrumplingen kommo i oordning och måste slutligen söka sin räddniag
i en förtviflad flykt öfver isen. Omkring 300 man dels nedhöggos oeh dels drunk-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0686.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free