Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Flykten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 377 -
oss fram på vägen. Kanske det var därför, att jag kände
mig så lycklig, som jag tyckte att natten var så skön? I
dunkla skuggor låg trädgården och öfver dess konturer af-
tecknade min fasters hus sin dystra fasad. Ej en gnista
af saknad, endast glädje, en jublande glädje kände jag.
Blott då jag tänkte på min far drog liksom en skugga ge-
nom min själ. Icke för att jag ångrade mig. Men jag
var ledsen, ty jag visste, att han ändå på sitt sätt skulle
komma att sörja — en tid, till dess han glömt sin dotter
för sina handelsspekulationer. Ty jag hade ju egentligen
aldrig varit någonting för honom.
Och så snart jag kände tryckningen af Heinrichs arm
mot min, tänkte jag icke mera därpå, utan halft dansade
vägen fram, gripen af längtan efter lifvet och lyckan.
— Vid skogsranden har jag en vagn med två hästar
stående samt en drängpojke, yttrade Heinrich.
Hela tiden hade vi sprungit och voro snart framme vid
skogsbrynet.
Heinrich svepte in mig i sin kappa, lyfte mig upp i
åkdonet, satte sig vid min sida, klatschade på hästarne och
så bar det i väg — ut i världen.
Drängen stod kvar och stirrade med vidöppen mun på
det underliga herrskapet.
Genom skogen gick det i hastig fart. Hästare voro
uthvilade och sprungo villigt och snabbt och Heinrich
sparade föröfrigt icke på piskslängar. -Hufvudsaken var
att snarast möjligt komma långt bort från gården, så att
vi, då morgonen inföll och upptäckten sannolikt hade skett,
skulle äga ett oupphinneligt försprång. Undan gick det
också. Och fastän vagnen nog var präktig och bred, er-
höll den dock på den temligen smala skogsvägen så många
knuffar af stenar och trädrötter, att den gungade som ett
fartyg i storm.
— Håll dig bara säkert fast; här är ingen fara, ro-
pade Heinrich åt mig, medan han klatschade på hästarne.
Och jag höll mig fast i vagnskarmen, så mycket jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
