Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig ut på okända, kanske farliga äfventyr. Han
sätter sig i sin gungstol, och den gnäller under
honom som en gammal trofast hund, då hans
husbonde tänker gå ifrån honom. Han kastar en
brottslig blick på sin gamla nattrock, — hvem vet
hvad öde som väntar den, — han betraktar ömt
sina gamla, nedkippade, bekväma tofflor, — de skola
kanske snart utbytas mot andra, som äro trånga,
broderade, — han tål icke broderade tofflor, — och
nya, afskyvärdt nya. Och han stirrar med
vemodiga ögon sin gamla ungkarlsensamhet i ögonen,
— det är kanske sista gången han får vara i
sällskap med den, så där riktigt förtroligt, ostördt,
på tu man hand.
»Till slut bemannar han sig dock och ger sig
af. Han träffar sin blifvande svärfar, utbeder sig ett
samtal med honom, — mycket viktigt, — och finner
sig sittande midt emot honom i hans enskilda rum.
Han känner sig till mods, som om han skulle
undergå examen af en jämnårig, — förödmjukad,
generad och satirisk, en smula mot sig själf men
mera mot svärfadern. Han framställer sitt ärende
torrt och affärsmässigt och skrattar invärtes åt
svärfaderns låtsadt förvånade min. Nå, så passerar
han då lyckligen dennes betänkligheter, frågor,
upplysningar, förhoppningar och välsignelse och kastas
i svärmoderns feta, välsignande famn. Kommer
helskinnad därifrån och befinner sig ändtligen i den
efterlängtade situationen, med sin lilla fästmös armar
omkring sin hals och med hennes ja ännu ljudande
i sitt öra. Och då äro alla tvifvel och alla far-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
