Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bortglömmas vid detta tillfälle»; den ärelystne
talaren, som i umgängeslifvet öfvar sig för en blifvande
offentlig verksamhet, och hvars sträfvan är att finna
»bevingade ord» och korta, kärnfulla satser; den
rädde talaren, som aldrig kan öfvervinna
rampfebern, men heller aldrig hålla sig borta från
talarstolen, som framföder sitt tal med ångest och
bäfvan, framsäger det på guds försyn och efteråt
blir omåttligt upprymd i känslan af fylld plikt, —
och många andra.
Men det utmärkande för Hans Häger var
däremot, att han icke hade någon sådan specialitet.
Han kunde vara högtidlig eller humoristisk,
mångordig eller kortfattad, abstrakt eller personlig, allt
som det föll sig och som det bäst passade för
tillfället. Och man hörde honom alltid med samma
nöje. Då han reste sig upp, satte pince-nez’en till
rätta, tvinnade den högra mustaschen och lät sin
godmodiga, närsynta blick glida öfver församlingen,
kände man instinktlikt, att han var situationens
man. Så fäste sig hans blick vid ett bestämdt
föremål, blef frånvarande och en smula stirrande,
och så flöt talet fram utan ansträngning, utan
betänkande, utan sökande, med små skiftningar i
rösten, som hade en egendomlig förmåga att
framkalla stämning, antydande helt lätt men dock
tillräckligt, strykande under ibland, men aldrig för
mycket, och slutligen mynnande ut i en mening,
som kom på samma gång förberedd och
öfver-raskande; — just den som skulle vara, det rätta
förlösande ordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
