Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Petrus de Dacia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
mindre än fyra officier äro av honom författade: S. Helena,
S. Eskil, den heliga jungfrun och Kristi törnekrona —
det sista med anledning av den tagg av denna berömda
relik, som Skarakyrkan fått mottaga från den norske
konung Håkan Magnusson. Versen är i alla lättflytande
och melodisk, innehållet stundom ganska skolastiskt, men
även då är spetsfundigheten förenad med en egendomlig
mystisk innerlighet, som röjer sig i poesifyllda antiteser
och bilder, såsom i den vackra strof, med vilken sekvensen
i de Spinea Corona avslutas:
Supplicamus, Jesu bone,
nos perdueas vi corone
ad coronam glorie.
Tua spina nos confortet,
ut mens nostra leta portet
spinas penitentie.
Brynolphus inledde en ganska rik latinsk diktning, som
under hela medeltiden fortsattes av andra, framför allt av
Birgittas bägge samtida Nicolaus Hermanni och Birgerus
Gregorii, båda författare av Birgitta-officier, vilka i poetiskt
avseende kanske stå högst inom vår medeltidslitteratur; sär-
skilt bekant är Nikolaus Hermannis Birgitta-dikt Rosa
rörans bonitatem.
PeDaciade Prosans form kommer denna mystik med ännu större
intensitet fram hos Brynolphus’ samtida Petrus de Dacia,
och av hans biografi finna vi, huru utbredd denna var
särskilt inom dominikanerorden.
Petrus var född på Gottland omkring 1235 och upptogs
tidigt i dominikanerorden, där han genomgick en lång
studiekurs, först i hemlandet, sedan vid dominikanernas
högskola i Köln och slutligen vid deras studium generale
i Paris. Hans teologiska bildning var också synnerligen
omfattande. Ehuru han alls icke vill lysa med någon
lärdom, citerar han dock Vergilius, Aristoteles, Boethius,
Dionysius Areopagita, Johannes Damascenus, Johannes Scotus
Eriugena, Bernhard av Clairvaux och Richard de S. Victor,
och i Paris studerade han under medeltidens främste teolog,
Thomas ab Aquino. Till den nya skolastiska riktning, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
