Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Stormaktstiden
- Lillienstedt
- Leyoncrona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej utesluter en ganska stark sinnlighet, dess överdrifter
och dess smaklöshet.
Lillienstedt.
I Sverige inledes denna barock av Johan Lillienstedt, som
översatte spridda delar av Guarinis så beundrade
herdedrama Pastor Fido och skrev åtskilliga religiösa dikter, i
vilka marinismens sentimentalitet kommer fram. Att han
för två av dem, över Kristi korsfästelse, valde
sonettformen och att han behandlade det Bethlehemitiska
barnamordet i en — madrigal, är betecknande för marinismens
pretiösa religiositet.
Leyoncrona.
Mera skald var Christoffer Leyoncrona, mest bekant för
sin “heroid“ Habor och Signill, som visserligen ej
utmärker sig för någon särskild svulst. Men idéen att låta
ett fornnordiskt kärlekspar växla några parfymerade
billets-doux är karakteristisk för marinismens brist på verklig
smak. Uppslaget till dylika heroider hade man fått från
den latinska skald, som under barocken var den mest
populära, nämligen Ovidius, och särskilt hade en av den
andra schlesiska skolans poeter, Hoffman von
Hoffmanswaldau, blivit berömd för sina Hielte-Brev, som sedermera
(1700) överflyttades till svenska av Österling. I samma
stil är Leyoncronas heroid. När man läser de båda
älskandes sirliga epistlar, i vilka de framlägga sina ömma
hjärtans känslor, tycker man sig snarast se en herre i
allongeperuk och en dam i styvkjortel och fontange, och namnen
Habor och Signill i stället för Marquis de X och
Mademoiselle d’Y verka nu livligt parodiska. Samma beroende
av sydländska förebilder visar Leyoncrona i andra dikter.
Han skriver sonetter, vår enda sistin, Twänne Herdars
samtal och till sist också en herderoman, av vilken blott
ett fragment finnes kvar. Man behöver blott läsa dess
början för att få ett begrepp om den svulstiga poesi, som
trätt i stället för den senare reformationstidens barbariska och
för all stil likgiltiga språk. Det är solen, som tilltalas på
följande sätt: “Du gömmer nu åter ditt fagra sken, dina
trötta hästar förer du på en behaglig ort uti grönskande
ängar att beta. Ack ja, farväl! Förhölj dina strålar, ty
de kunna min sorg intet lätta, och din fägring har intet,
varmed hon mitt beängstade sinne kan förnöja“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/1/0164.html
