Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin och hans tid - Argus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättare. Och här hava vi kommit fram till den egenskap
hos Bahn, som var hans egentliga storhet. Då han såsom
i Samtahl mellan Baltzar Lakuay, Elsa frustupiga
och hustru Brita får avlyssna tjänstfolkets sladder, är
han icke blott originell, utan fullkomligt i sitt esse. I ett
annat nummer skall han berätta en folksaga, och
ypperligare kan man knappt återgiva den folkliga sagostilen:
“Det var en gång en kung, som hade en drottning, och de hade en
dotter, som var så skön, så skön som allt det som skönt var, och de
gåvo henne så granna, granna kläder av bara gull och sölv, så hon blänkte
som sola. Och därmed så var det en kungason, som kom från främmande
land. Nej håll — jag glömde till säga, att kungadottern hade en liten
hund, som hette Pip. Nå det var gott och väl. Den kungasonen från
främmande land han fick se kungadottern i kyrkan, och då blev han så
kär, så kär, så han kunde varken äta eller dricka och låg för döden
alldeles o. s. v.“
Denna stilimitation är Dalins styrka. Han är
oöverträfflig, när han härmar de lärde antikvariernas grundliga
utredningar av bagateller, prästernas salvelsefulla inlagor
och predikningar, petit-maitrens halvfranska rotvälska, och
även balladstilen kan han ej illa tillägna sig. Men tyvärr
insåg han aldrig sin verkliga storhet, utan ävlades att
kasta sig på litterära uppgifter, som alls icke lågo för
honom. I Argus hade han på sätt och vis lyckats,
därigenom att han kommit först till kvarnen och därför att
han utan att beslås med plagiat kunnat anlita utländska
hjälpkällor. De förebilder, han här hade, realisterna
Addison, Steele och Swift lågo även för hans naturell. Men
den demokratiske folkuppfostrarens roll passade honom
mycket litet. Holberg var det, men icke Dalin, som till
hela sin läggning var en aristokrat, vilken blott umgicks
med grevar och baroner och som hyste en ren förskräckelse
för mobben. Något moraliskt patos låg nog icke heller
bakom hans beslut att utgiva Argus. Såsom mottot å
det första numret angav, skulle tidskriften hava till
uppgift att förena det “nyttiga“ och det “nöjsamma“. Det
“nyttiga“ var emellertid hela tidens tendens, och det var
denna tidsströmning, som drog Dalin med sig. Men hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
