Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Nordenflycht, Gyllenborg och Creutz - Creutz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan hava en mängd utländska förebilder ända från
Vergilius’ Georgica, äro här utförda med verklig berättarkonst,
och flera, särskilt skildringen av slädpartiet, forma sig till
graciösa rokokobilder, till små kopparstick i ord. Men det
litteraturhistoriskt viktigaste är dock ett par andra strofer, i
vilka Gyllenborg talar om söderns verklighet samt prisar
den nordiska kölden, som stålsätter och härdar nerverna,
som alstrat “göternas“ mannamod och gjort vårt land till
hjältars bygd, där “trälar“ aldrig bott.
I dessa strofer ligga redan Svea och Manhem in nuce.
Det är Montesquieus bekanta klimatlära, som nu gör sitt
intåg i svensk dikt. Den franske tänkaren hade påvisat
klimatets inverkan på utdanandet av folklynnet,
motsättningen mellan söderns av värmen förvekligade folk och
de härdade, frihetsälskande nordborna, och denna tanke
hade, just vad norden beträffar, vidare utförts av hans
lärjunge, schweizaren Mallet, vars Danmarkshistoria utkom
1755. För svensk diktning var detta ett frö, som skulle
frambringa ymnig skörd, så mycket mera, som det där
föll i en ytterst bördig jordmån: den dock aldrig helt
avlivade rudbeckianismen, och under det följande
1700-talet växer denna nya göticism allt starkare för att
slutligen med full kraft bryta fram i den götiska skolan.
Detta uppslag var Gyllenborgs mest givande. Skald
var han blott under några få lyckliga ögonblick, knappast
någonsin till sin naturell, och redan 1763, då fru
Nordenflycht dog och Creutz reste till utlandet, var hans
livsgärning avslutad, ehuru han levde i ännu fyrtiofem år.
I en dikt, som han vid denna tid skrev — Afsked ifrån
ungdomen, som också blev hans farväl till dikten — ber
han sångmön att stundom komma på besök, men icke bli
hans vardagsgäst. Inbjudningen, kanske litet klumpig,
måtte hava upptagits illa, ty den sårade sånggudinnan
trädde sedan aldrig under hans tak, varken såsom
vardagsgäst eller, trots mycket flitiga inviter, vid de stora poetiska
tillställningarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
