Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De tidigare gustavianerna - Dagens stunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjugo år senare — tjugo år för sent kunde man också
säga.
Av de båda nytillagda dagstiderna är Middagen den
minst betydande, och största delen är helt enkelt lånad
från Skördarna. På samma sätt har Oxenstierna i Aftonen
inlagt stora partier ur den för Utile Dulci skrivna Natten.
Viktigare äro de totala omarbetningarna av de båda äldre
dikterna. I Morgonen utgöres det mest betydande tillägget
av en ståtlig solhymn. Bakom denna nu i hast populära
hänförelse för alltets livgivande ljus ligger den moderna
tidens panteistiska oändlighetskänsla, som i svensk poesi får
sitt mest storslagna uttryck i Tegnérs Solsång. Ytterst
stammar detta uppslag från den store engelska skald, Milton,
som givit så många impulser till de romantiska strömningarna
under 1700-talet. Men närmast påverkad var Oxenstierna
här av Thomson.
Det utan all gensägelse mest betydande partiet i cykeln
är Natten i dess nya, starkt omarbetade form. Mellan
den första och den andra versionen hade Oxenstierna
kommit att läsa Youngs stora dikt, och detta gav
omarbetningen en romantisk klangfärg, som endast svagt
antydes i ungdomsdikten. Youngs nattstämning av grubbel
och världssmärta, av förgänglighetskänsla och
oändlighetsmystik angives redan i den första strofen och kommer
ännu starkare fram i den följande från ett Ode av Thomas
närmast påverkade apostroferingen till Tystnaden:
Så vidsträckt fordomdags och ödsligt fruktansvärt
Sig Kaos’ gamla natt i gränslösheten sträckte,
Tills en allsmäktig röst dess spridda ämnen väckte
att samlas till en värld.
Du Nattens äldsta barn, vars skuggor kring mig gjutas,
Som var förrn allt begynt och blir, när allt skall slutas,
I vilken allt fått liv och släckes ut igen!
Skänk åt mitt väsens tid, o Tystnad, dödens like,
Att, förrn du mig förött, på gränsen av ditt rike
en stund bese dig än.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
