Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De tidigare gustavianerna - Ehrensvärd och antiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I sin högsta fulländning framträder denna art av poesi
i Oxenstiernas skämtsaga Disa, egentligen ett skaldebrev
till ägarinnan av Wenngarn, troligen skrivet redan 1780,
ehuru publicerat först aderton år senare. Redan Triewald
hade infört “conten“ i vår litteratur, men han hade icke
haft några egentliga efterföljare, och antagligen var La
Fontaine Oxenstiernas stilistiska förebild. Innehållet hade
han fått från de klumpiga, nästan burleska
väggmålningarna på Wenngarn, och det roade honom att ånyo förtälja
denna gamla saga, som knutits till en gård, där “kung
Gylfe kanske middag ätit“. Han hade ett visst sinne för
de åldriga sagor, som berättades vid kvällsbrasan, men
lika livligt senterade han deras komiska motsats mot den
nyare tiden. Han skämtar därför med bägge, med
Rudbecks drömmar lika väl som med dagens politik och det
moderna hovlivet — utan att någonsin komma ur den
ton av älskvärt, lätt ironiskt badinage, som så bjärt och
så roligt sticker av mot det fornnordiska innehållet i sagan.
Rokokons dikt har därför kanske aldrig nått högre än i
denna förtjusande conte, och endast Kellgren, men knappast
Leopold, har lyckats träffa samma lätta, lekande berättarton.
Oxenstierna var således en bland den gustavianska tidens
mångsidigaste skalder, rik på uppslag i en mängd olika
riktningar, och hade hans dikter kommit ut, när de skrivits,
hade han nog räknats såsom en bland vår litteraturs
banbrytare. Nu blev han det icke. Men ännu in i det sista
var hans sinne öppet för nya impulser. Mot slutet av sitt
liv började den gamle hovmannen att översätta Miltons
Paradise Lost, som haft så stor betydelse för genombrottet
på 1780-talet, och därifrån vände han sig till Tassos
Gerusalemme liberata — fosforisternas älsklingspoem. Men detta,
vars romantik dock var honom något för stark, hann han
aldrig avsluta, ty 1818 ryckte döden för alltid pennan ur
hans hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
