Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild och Lidner - Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lidners skaldskap sammanhängde med hans personlighet. I
och för sig är denna också värd ett studium, ty i all sin
karaktärssvaghet, sin “liderlighet“, sin tårmildhet, sin
ekonomiska ovederhäftighet är Lidner en fullkomlig typ för
en hel grupp av personligheter från 1700-talets slut, och
den mest genomförda. Själv kände han också en viss
stolthet över denna undantagsställning och var icke
missbelåten med den ofta föga smickrande uppmärksamhet,
som hans oregelbundna levnadssätt väckte. Ty geniet
enligt den nyaste, av Thorild fastslagna uppfattningen
skulle just utmärka sig genom sin oregelbundenhet, vara
något fantastiskt, i allo avvikande från det kälkborgerliga.
Båda hyste i följd härav samma förakt för alla de “regler“,
med vilka man ville klavbinda snillets fria flykt, och båda
hade slutligen, i stort sett, påverkats av samma utländska
författare — av Rousseau, Gessner, Ossian, Young, Milton,
Klopstock, Göthe.
Men mot detta intryck reagerade de på ett ganska olika
sätt. Och tränger man djupare in, blir olikheten dem
emellan kanske större än likheten, trots det att båda stå
såsom de främste representanterna i vårt land för den nya
subjektivistiska strömningen inom den europeiska litteraturen.
Thorild hade varit härskaren: “Ve över långt käbbel!
Jag älskar att decidera. Kort och nog!“ Lidner var
däremot under hela sitt liv en spörjande. Han kände sig
stå inför ett mysterium, som han icke kunde lösa. Han
såg de olyckor, som hopade sig i världen och i
människolivet, och han frågade sig, huru dessa kunde förenas med
en kärleksrik allmakt — samma fråga, som Voltaire, som
Thorild och som otaliga andra gjort, Thorild, som var
optimist och “vis“, hade utan svårighet löst den. Men
den stackars Lidner, som varken var optimist eller tänkare,
kunde endast se de skärande motsägelserna utan att
kunna förklara dem. Lidners ideal var heller icke såsom
Thorilds: “den vise“, utan i detta fall var han vida mera
konsekvent rousseauan. Det han satte högst i livet var
icke förståndet, utan det var hjärtat. Då Thorild ville
handla, “reformera hela världen“, drog sig den
känslosamma Lidner tillbaka för att “i tårar söka vällust“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
