Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Thorild och Lidner
- Lidner
- Ungdomstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att fälla tårar vid “uslingars“ och egen nöd och olyckor.
Det är ej svårt att se sambandet mellan denna moral och
Rousseaus. Av naturen voro alla människor goda, och
det hade varit samhället, som gjort dem onda. Men i
samma mån de i sin känsla bevarade den ursprungliga
naturen, kunde de skylla det övriga på samhället eller
såsom Lidner på olyckan. I sitt liv saknade han därför
all ryggrad och följde motståndslöst sina böjelser. Han
sjönk också allt djupare ned i elände, ekonomiskt, fysiskt
och moraliskt. Efter att de sista åren så gott som
uteslutande hava levat av tiggeri, slutade han sina dagar
endast 35 år gammal, i förtid bruten av dryckenskap och
ett fullkomligt skriande armod.
Ungdomstiden.
Hans första ungdomstid erbjuder vissa likheter med
Thorilds. Född 1757 var han blott två år äldre än denne,
förlorade likaledes sin far, då han endast var två år gammal
och studerade liksom Thorild först vid Göteborgs gymnasium,
som då var anfrätt av Swedenborgianism, och sedan vid
Lunds universitet. Av vikt var särskilt hans uppfostran
i hemmet. Hans styvfader var nämligen herrnhutare, och
intrycken från denna känslosamma kristendom förklara
mycket hos Lidner: för det första hans starka
sentimentalitet och för det andra den från den övriga gustavianska
diktningen så avvikande bibliska läggningen av hans
skaldskap — biblisk icke blott i ämnesvalet, utan ock till språk
och anda. I själva verket är han den förste av
1700-talets skalder, som röjer en verklig känsla för bibelns
poesi, och bitvis hava hans dikter en klang av Wallin,
då denne stod som högst. Av Voltaires och Kellgrens
skepticism var han aldrig anfrätt. Väl kunde han, förledd
av sitt känslosamma hjärta, ibland slunga fram frågor och
beskyllningar mot försynen, vilka kunna synas ganska
heterodoxa, men de voro blott tillfälliga utbrott av hans
poetiska känsla, och bakom dem dolde sig icke
upplysningens filosofi, för vilken Lidner städse stod främmande.
Redan såsom skolgosse tyckes han hava visat samma
karaktärslösa svaghet, som sedan skulle bliva så ödesdiger
för honom, och styvfaderns uppfostringsmetod var kanske
ej heller den psykologiskt riktiga. Då han blott var femton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/2/0230.html
