Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Lenngren och Franzén - Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att Kellgren med sådan glädje införde denna dikt i sin
tidning, är lätt förklarligt, ty Människans anlete var utan
tvivel samma andas barn som Den nya skapelsen. T. o. m.
i de religiöst frisinnade kretsarna hade man tröttnat vid
upplysningens materialism. Redan Thorild hade med sin
flammande vältalighet reagerat mot dess mekaniska,
själlösa världsförklaring, och även Den nya skapelsen var en
protest mot denna. Kärleken hade givit skalden en ny
syn på världen, och nu hade han funnit “en själ“ i den
döda massan. Ungefär densamma är tankegången i
Människans anlete. Det är människoanletets skönhet, som röjer
hennes gudaborenhet, och i skönheten — människans och
naturens — hava vi ett vittnesbörd om Skaparen.
Det var i själva verket på denna väg religionen åter
skulle komma till heders. Materialismen hade icke kunnat
tillfredsställa människans estetiska behov. Det var därför
skönhetskänslan, som först reagerade mot upplysningen och
som så småningom hos de sydländska folken ledde över
till en ny medeltidskatolicism, vilken tillgodosåg dessa
skönhetskrav. Man vände tillbaka till kyrkan med dess
praktfulla, mystiska kult, till de mäktiga domerna med
deras konstverk, deras mässor och deras imponerande ritual,
och Madame de Staels estetiska svärmeri mynnade ut i
nyromantikens brännande katolicism.
Hos oss är Franzéns dikt det första anslaget i denna
tonart, och redan hos honom finna vi något av
nyromantikens smak för det mystiska, färgrika, aningsfulla. Särskilt
kommer detta fram i dikten Det nya Eden, som är nästan
fosforistiskt dunkel, men som redan har något av den
nyromantiska diktens musik. Den börjar:
Ö, vars höjder att bekransa
Edens änglavakt blev satt,
Den de salige oindansa
I en evig sommarnatt;
Natt, lik älvornas på fjällen,
Där i snön med rosenglans
Mötas morgonen och kvällen
Och förgylla deras dans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
