Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Roman och drama
- Brynilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Corneille, Pradon, De la Motte — och svenska originaldramer,
som mer eller mindre troget anslöto sig till dessa mönster.
Redan i december 1737 spelades den första
originaltragedien, Fröken Snöhvit av Erik Wrangel. Stycket är
rent tekniskt sett ganska egendomligt. Själva ämnet, den
bekanta folksagan, erinrar om Messenius, men å den andra
sidan söker författaren att inpressa detta i de “tre
enheterna“, och för språket har tydligen den fransk-klassiska
tragedien varit mönster. Men i strid mot dess regler har
han i den allvarliga handlingen inkastat några burleska
scener, i vilka en piga och en dräng uppträda. Närmast
hava vi här således ett försök att kombinera svenskt
1600-talsdrama och fransk-klassisk tragedi. Och ungefär likartad
är hans andra tragedi Torilla.
Brynilda.
Med det nästa året togs emellertid steget fullt ut. Då
uppfördes Dalins Brynilda, och därmed hade vi fått vår
första fransk-klassiska tragedi. Att ämnet icke var antikt,
utan fornnordiskt, betydde föga. Den “götiska“ diktningen
var fortfarande populär. Biörners Kämpadater, varifrån
ämnet lånats, hade året förut utkommit, och fyra år efteråt
trycktes Adalrik och Giöthilda. Någon bestämd fordran
på antika ämnen ingick för övrigt icke i det fransk-klassiska
programmet; Racine hade ju valt både bibliska och turkiska,
och ungefär samtidigt med Dalin började Voltaire att taga
upp ämnen ur Frankrikes medeltidshistoria. Brynhilda är
för övrigt blott en nordisk omklädnad av Racines
Andromaque. Denna kombination av fransk-klassiskt och “götiskt“
var emellertid mycket olycklig. Ej blott att ett “klassiskt“
språk alltid måste verka parodiskt i munnen på de “götiska“
hjältarna, utan detsamma gäller hela känslovärlden.
Hjältarna sucka som förälskade herdar, och alla äro kära —
olyckligtvis alltid i orätt person. Atle är kär i Brynilda,
men hon är kär i Sigurd Sven, han å sin sida älskar Edla,
vilken är förlovad med Hjalmar, som hon är obrottsligt
trogen. Den gamla, tragiskt gripande hjältesagan har
härigenom förvandlats till ett franskt kärleksdrama, där
händelserna blott berättas av de “förtrogna“, där de tre
enheterna sorgfälligt iakttagits och där alla de uppträdande
äro fyllda av de “nobles et douces sentiments“, som Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/2/0268.html
