Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nyromantiken
- Fågel blå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En klokhet, lik den mänskliga, väl bildat
Den borg av ljus och natt, där Skaparn bor,
De bloss, som tindra från dess höga tinnar?
Tror du att solens brand och hjärtats slag
Och minnets suck och blommans morgondoft
Och vårens lust och ungdomens förtjusning
På någon slutkonsts lagar grunda sig?
Nej, ur en lågande inbillnings fullhet
En kärlek, som ej fann sin like, födde
Den härliga naturen för att träffa
Ett föremål att älska och att se.
Detta är ju själva nyromantikens program. Den
diktade världen, fantasiens, är den enda verkliga, den värld,
dit varje ädelt sinne vill fly bort undan den
idealitetsfientliga tillvaron. Men Atterbom stannade ej på denna
ståndpunkt, och hela hans skaldebana får sin färg just av
hans strävan att giva livet ett innehåll, som det för den
ensidiga nyromantiken ej hade.
Atterbom var Deolätus. Denne förtärdes av en ständig
längtan, först mot södern, som ju för nordbon alltid stått
såsom ett skönhetens förlovade land. Så var det ock med
Atterbom. På det litterära grälet hemma hade han
ledsnat, 1817 hade han begivit sig på en resa till Italien,
och det var där, i Villa Borghese och i Albano, han
vidare utbildade Deolätusgestalten.
Nyromantiker som han var, uppfattade han föga den
yttre världen; den gav honom stämningar, satte hans
fantasi i rörelse, men såg gjorde han egentligen blott med
själens öga, och under pinjerna i Villa Borghese gick den
drömmande främlingen och grubblade över nyromantikens
stora problem — subjektets förhållande till verkligheten.
I ett brev från resan skrev han: “Mitt hjärta tillhör det
förflutna, mitt huvud det tillkommande, och det, som man
kallar närvaro, är för mig egentligen icke till. Ville det
en gång lyckas mig att även bemäktiga mig denna med
värme och klarhet, så vore poeten, ja den praktiska
filosofen färdig.“ Deolätus, Atterboms alter ego, var skalden,
som blott lever i sina drömmar: “Han kan deltaga i allt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/3/0076.html
