Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyromantiken - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
par år flyttade han som tjänsteman över till Stockholm,
men levde där samma enstöringsliv och avled redan 1823,
utan att egentligen vara bekant såsom författare. 1817
hade han visserligen anonymt utgivit Wladimir den store,
som dock föga uppmärksammats, samt 1821—1822 Liljor
i Saron och Bacchanterna. Men först efter hans död, då
Hammarsköld 1824—1826 utgivit hans samlade skrifter,
observerade man, att man utan att ana det förlorat en
verkligt stor skald.
Samma enslingsliv hade Stagnelius fört såsom barn.
Han hade aldrig gått i någon skola, utan uppfostrats av
fadern, och var snarast avtodidakt. Enligt faderns
vittnesbörd var han dock redan såsom yngling nästan en lärd,
särskilt i den klassiska litteraturen, och här var det de
starkt sinnliga romerska poeterna Horatius, Propertius och
Ovidius, vilka anslogo befryndade strängar i hans väsen.
Vidare läste han nordiska sagor, de gustavianska skalderna,
särskilt Oxenstierna, Lidner och Kellgren, samt även tysk
litteratur.
Hans första mera omfattande litterära försök,
Belägringen af Ceuta, — troligen från 1811 — röjer redan
romantikern. Det är ett drama i Kotzebues stil, och man
behöver blott läsa en tirad sådan som denna för att
finna förebilden: “Innan månen har fyllt sin lysande
silverring, skall du, förmätna, jag svär det vid helvete
och paradis, ha antagit Mohamets lära eller uppgivit
andan under de rysligaste marter.“ Men å den andra
sidan visar detta försök dock en omisskännelig dramatisk
begåvning. Till förromantiken höra ock några vid denna
tid skrivna ballader med deras tyska spök- och
gengångarmotiv. Mera sig själv är han först i Blenda — troligen
1813 — där han sökt bilda sig efter Wielands romantiska
berättelser. Men något säkert poetiskt grepp har han
heller icke här. Än anslår han den ironiserande,
gycklande tonen hos Wieland, än blir han värmd av det
fosterländska ämnet, men den stämning, som möjligen kunnat
förena dessa båda tonarter — Ariostos lätta romantik —
lyckas han icke giva, och blir snarast vulgär, utan att
vara folklig. Som det nu är, oscillerar det hela mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
