Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska prosadikten och Almquist. Den historiska romanen - Sista tiden i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans författarskap har både överskattats och
underskattats. Särskilt gäller det förra om hans tänkande och
hans teorier, vilka lida av grummel, inkonsekvens och
bristande vederhäftighet och nog icke äro så originella, som
man velat göra dem. Såsom diktare äger han en rik
inbillningskraft, men är föga sparsmakad med effekterna
och visar här ödesdigra inflytanden från de ytliga
känslosamhets- och skräckromaner, som han slukat i sin ungdom
och vilka han ännu på ålderdomen tog i försvar mot den
gängse förkastelsedomen. Sin förnämsta styrka visar han
i verklighetsskildringar från olika kretsar av svenskt liv,
aldra bäst när de förknippas med idylliska motiv. Han,
den store orosanden, är nämligen aldrig så lyckad, som
när han får skildra hemfriden och den stilla sällheten.
Den verklighetsskygga nyromantiken slår i hans senare
diktning om i realism, och han är den moderna realismens
föregångsman hos oss.
Häri ligger i icke ringa mån hans litteraturhistoriska
betydelse.
I utlandet, särskilt i Frankrike, hade ju den ursprungligen
reaktionära nyromantiken mynnat ut i social och politisk
radikalism. Almquist, som redan från början var
revolutionär, är den svenske målsmannen för denna evolution.
I viss mån kan han anses beteckna slutpunkten av den
föregående utvecklingen under “guldåldern“. I opposition
mot nyromantikens ultraism drev han den unge Tegnérs
liberalism till ren, social radikalism; i verklighetsskildringen
gick han längre än Geijer. Och dock lever Almquist till
det sista kvar i nyromantikens fantasivärld, fördjupar sig
i det overkliga Törnroslivets mystik utan att någonsin
såsom Astolf känna en längtan att återvända från
Lycksalighetens Ö till hyperboreernas land att där fylla pliktens
bud. I grunden är han äkta nyromantiker — och hans
diktning följde, såsom den nyromantiska estetiken fordrar,
arabeskens nyckfulla slingringar.
För hans liv såväl som för hans dikt blev mottot: “Så
jag målar, donna Bianca, ty så roar mig att måla!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
