Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska prosadikten och Almquist. Den historiska romanen - Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillgodogjorde sig traditionen. Den utgjorde förarbetet till
hans berömda historiska novellcykel Fältskärns
berättelser, påbörjad 1851, vari han skildrat Finlands öden
under svenska tiden från Gustav Adolfs dagar till 1772.
Med dessa berättelser avsåg Topelius att låta finska
folket lära känna sina hävder genom levande, delvis
diktade skildringar på historisk botten. Den genomgående
grundtonen fick han av den några år förut förda polemiken
mellan Fryxell och Geijer om aristokratfördömandet.
Kampen mellan adel och bondestånd — Bertelsköldar mot
Larssöner — slutar till sist symboliskt genom Ester Larssons
giftermål med en Bertelsköld. Topelius intar en
förmedlande ställning i striden, han ser i adeln på 1600-talet
“det virke, varav man bygger historien“, men hans
sympatier ligga med Geijer närmast åt det ofrälse hållet.
Dock följer han troget Fryxell i de tidigare cyklarna och
har — enligt B. Estlander — knappt någon annan källa
för skildringarna från trettioåriga krigets dagar. Men han
hinner småningom i kapp Fryxell och röjer dessutom en
annan uppfattning än denne av Karl XII, för vilken han
hyser den romantiske diktarens och hjältedyrkarens
sympatier och tillika “en viss folklig hängivenhet för det ärliga
hjärtat under den blåa rocken“. Inom ramen av de stora
händelserna utför Topelius en mängd detaljskildringar,
därvid han hämtat intryck från skilda källor, icke minst ur
den muntliga traditionen. Han är framför allt angelägen
att få fram det finska i tidens historia.
Hans styrka ligger i skildringarna från de äldre skedena
— därvid han dock med lutheransk rättrogenhet målar
papismen alltför mörkt —, under det att han står mera
främmande för det gustavianska tidevarvet, som för honom
intet annat är än en glänsande bubbla av lögn; liksom i
ett poem Voltaires hjärta dömer han även här
upplysningstiden med en svuren romantikers fanatism och med
en viss ohistorisk hätskhet.
Själva händelseutvecklingen i Fältskärns berättelser
behärskas i hög grad av författarens romantiska fantasi.
Med sin mystiska läggning — han var ju icke för intet
österbottning — har han låtit trolldom spela en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
