Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teaterförfattarne: Beskow, Börjesson, Blanche och andra - Börjesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
hennes garderob, varifrån det åter framletades, sedan för-
fattaren gjort sig påmint hos direktören. Efter en del
skärmytslingar mellan den alltjämt anonyme och rätt gen-
störtige författaren och teaterns litterära krafter (först
Nils Arfwidsson, sedan F. A. Dahlgren) rörande nödiga
strykningar och ändringar, kom äntligen dramat i februari
1846 upp å den kungliga scenen.
Ett par tre år förut •— i november 1843 — hade
Lidners Erik XIV sent omsider uppförts å Lindebergs nya
teater. Nu följde å den kungliga skådebanan Börjessons
Vasason. Det var en annorlunda lagd skepnad än Lidners
känslosamme despot, skiljaktig även från den Beskowska.
Men liksom de båda föregångarnes var Börjessons Erik
dock övervägande sympatiskt uppfattad, en konstnärsnatur,
en “dilettant“, vars trängtan står från den gråa Norden
till “det evigt stora romargruset“ och till den kristna
konstens tempel. Hans tragiska öde framställes dock icke
— vilket kunnat ligga nära — såsom föranlett av detta
konstnärskynnes brytning med de praktiska krav, som
ställas på honom, utan av hans vankelmod, hans brist på
handlingskraft, hans benägenhet att giva vika för väx-
lande ingivelser, goda och onda, och det är tydligt, att
Börjesson vid tecknandet haft Hamlet i minnet. I mot-
sats till Erik står styckets andra huvudperson, viljekraf-
tens inkarnation, uppkomlingen, som blott har öga för
målet, ej för vägens faror, Göran Persson, en synnerligen
intressant figur, där Börjesson i Shaksperisk anda sökt
giva den psykologiska förklaringen till karaktärens hand-
lingssätt, då han i honom framställer “vanbördingens “
rotfästa hat mot de höga förtryckarne, av vilka han vill
utkräva hämnd, i folkets, i fosterlandets, i sitt eget, den
föraktades namn, trogen sin herre, vars fel han dock väl
inser. Även bifigurerna äro tecknade med klar psykologi,
handlingen väl komponerad, det hela buret av en stark
lyrisk underström, stundom med fosforistiskt ordval. Under
det karaktärsteckningen ■— som redan nämnt — pekar
hän på Shakspere såsom förebild, vill det förefalla, som
om den ofta sydländskt färgade rim- och assonansrika
diktionen vittnade om inflytande från de av fosforisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
