Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 13. Den 30 December 1906
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
S. E. HENSCHEN.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Salomon Eberhard Henschen, som är född den 28
februari 1847 i Uppsala där hans fader var den
bekante riksdagsmannen rådman L. W. Henschen,
härstammar från en holländsk släkt, som för 300 år
sedan inkom till Sverige, och räknar på mödernet i sin
släkt flera namnkunniga läkare såsom
lundaprofessorerna Eberhard Rosenblad och Eberhard
Rosen-schöld.
Efter skolstudier i Uppsala och Stockholm blef H.
student 1862 och ägnade sig därefter under flera år
åt studiet af botanik. ’Han gjorde därvid en resa i
Finnmarken med professor Th. Fries och vistades
1867—69 i Brasilien sysselsatt med ordnandet af vår
landsman d:r Regneils stora herbarier och med
botaniska forskningar. Härunder upptäckte han flere
nya växter, af hvilka några bära artnamnet
Hensche-nii. En af frukterna af denna vistelse i Brasilien
blef arbetet Etudes sur le genre Peperonomia, som
af Uppsala Vetenskaps-Societet prisbelönades.
Efter att ha aflagt de medicinska examina, gjorde
H. fysiologiska studier i Leipzig och författade ett
arbete om njurarnas verksamhet under normala och
sjukliga förhållanden, på hvilket han disputerade och
som belönades med Svenska läkaresällskapets pris.
1880 promoverades H. till medicine doktor. 1879
valdes han till intendent vid Ronneby brunn, 1881 blef
han laborator i patologi i Uppsala. Ett år senare
utnämndes han till professor i praktisk medicin och
öfverläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Här ägnade H. sig snart med förkärlek åt det
vetenskapliga studiet af nervsystemets sjukdomar och
gjorde vid sidan däraf undersökningar å den invärtes
medicinens olika områden rörande lungornas, hjärtats
och blodets sjukdomar. Särskildt riktade han dock
sin uppmärksamhet på lösningen af det viktiga
problemet, hvilka delar af hjärnan som tjäna oss vid
seendet. För lösande af detta spörsmål blef det
nödvändigt att skapa ett nytt kliniskt material samt att
göra ingående mikroskopiska undersökningar. Efter
10 års arbete hvarunder väl 20,000 mikroskopiska
preparat förfärdigades och granskades, blef denna
uppgift löst, i det väsentligaste på ett sätt som vunnit de
förnämsta utländska auktoriteters bifall om än
motståndare ännu finnas till H:s teori om syncentrum
i hjärnan. Under det att vetenskapen förut antog, att
människan såge med största delen af hjärnans bakre
hälft, bevisade H., att det endast finnes ett litet, några
få kv.-cm. stort område af hjärnbarken, som mottager
det ljusintryck som i första hand upptagits af ögats
näthinna. Detta lilla område är beläget vid hjärnans
bakre pol och har en säregen byggnad. H. var den
förste, som beskref beskaffenheten af de cellager, som
här torde mottaga ljusintrycket och hans
observationer har senare besannats, särskildt af en af årets
Nobelpristagare, Ramon y Cajal. H. bevisade vidare,
att å detta lilla område, som han kallat hjärnans
retina, finnes en projektion af ögats näthinna så att
hvarje punkt på denna motsvaras af en punkt i
hjärnans barkparti. Grundläggande för hela den
fysiologiska uppfattningen af hjärnans verksamhet är
vidare, att detta barkparti tydligen endast är den
första stationen i hjärnan för synintryckets mottagande
och att detta sedan i form af föreställningar och
minnen deponeras på långt större barkytor, där det
associeras med intryck förmedlade af andra sinnesorgan.
Det finnes alltså i hjärnans bark ytor af olika hög
psykisk valör. Resultatet af dessa arbeten, som ännu
fortsättas äro nedlagda i H:s stora arbete Pathologie
des Gehirns, hvaraf delarne 1—4 utkommit
1890—1903 och som dessutom innehåller observationer och
undersökningar rörande känselns, rörelsen och talets
lokalisation och ledningsbanor. Detta arbete har
belönats två gånger med Svenska läkaresällskapets pris
och med Vetenskapsakademiens Letterstedtska
guldmedalj.
Under de sista tio åren har H särskildt ägnat sig
åt undersökningar rörande hjärtats sjukdomar, å
hvilket område han utgifvit en mängd afhan ilingar. H.
sökte redan år 1887 ena alla Sveriges läkare i
kampen mot tuberkulosen och har å detta område gjort
vetenskapliga undersökningar, senast rörande
tuberkulosens utbredning i olika delar af Stockholm. H:s
vetenskapliga arbeten uppgå till nära ett hundratal.
Såsom öfverläkare i Uppsala genomdref han
därvarande sjukhus’ om- och tillbyggnad. Åren 1886—1900
var han intendent vid Sätn brunn. Under senare
åren har H. hållit populära föreläsningar i Stockholm
och olika delar af landsorten angående nykterhet,
äktenskaps ingående, tuberkulos, o. s. v.
H. har varit statens ombud vid många
internationella läkarekongresser såsom i Paris. Moskwa, Rom,
Madrid och London och där hållit föteorag. — Han
promoverades till filosofie hedersdoktor i Uppsala b 00.
Samma år utnämndes han till professor i medicin
vid Karolinska in-titutet och öfverläkare vid
Serafimerlasarettet i Stockholm.
H. är ledamot af Vetenskapsakademien, Uppsala
vetenskapssOv;ietet, Göteborgs vetenskaps- och
vitterhetssamhälle samt många utländska lärda sällskap.
Gift sedan 1879 med Gerda Sandell, har H. en
son och tre döttrar.
EN UPPLEFVELSE.
FÖR HVAR 8 DAG AF CELIE CELSING.
— Skall du resa bort?
— Jo du, var så säker! Har nu setat i den här
hålan dag ut och dag in i närmare tre års tid.
Då kan man verkligen behöfva lufta på sig — känna
att man är en lefvande människa, och ej endast en
skrif- och räknemaskin.
— Nå men — ?
— Ja, bäste bror, stå inte och stirra på mig
så där, som vore jag en indian i krigsrustning, utan
slå dig ned så skola vi ringa in gamla Thilda och
låta henne skaffa fram ingredienserna till en
afskeds-bål. Se här — nu får du rum i soffhörnet — och
hofrättsnotarien Harald Bunge raffsade i största hast
ihop sina stärkskjortor och löskragar, hvilka
upptogo hela soffan.
Alla lådor stodo utdragna och vippade,
garderobsdörren stod på vid gafvel, och deras innehåll låg
utbredt på bord, stolar och golf.
— Ja-a, jaha — det är nog så bra med
afskeds-skålen, men att så här hux flux fara af utan att
säga ett ord åt någon människa — det förefaller
verkligen — —
— Misslänkt! Ha, ha, ha! Då skall jag lugna
dig min käre postmästare och riddare m. m. Justus
Edgren, med den lugnande underrättelsen, att jag
fått ordentlig permission på en månads tid, att jag
tagit ut 500 kr. af egna besparingar ur banken, samt
att jag i morgon kockan 7 bes i^er ån g ar yget
Swithiods däck, okända öden tillmöles. Ser du — jag
vill upplefva något — vill känna b’odet svalla i
ådrorna. Här i Xköping känner man bara huru
mossan rent af växer en ölver hufvudet. Och det är
för galet vid trettiosex års ålder.
— Jaha, jaha, kan väl så vara — jag är nu
närmare femtio, och kan just ej säga att jag
upplefvat något särdeles, men är ganska belåten ändå.
(Forts, å sid. 196.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:41:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/8/0210.html
