I Hvitavall. Visor och sagor / I. / 32 (1895) Author: Anna Maria Roos Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sagan om älfvan Lillfager

och

féen Rhododendriana.

Det var en gång en liten älfva, som var fin och hvit och vacker och hette Lillfager; hon bodde i en
liljekonvalje, som växte i en grön backsluttning, ett par stenkast från den lummiga parken kring
Herra la slott.

Det var en klar juninatt, då himlen alls inte ville bli mörk, ty solen hade vid skogsbrynet lämnat efter
sig en röd strimma för att man ej skulle glömma bort henne, och månen gick högt uppe på fästet och sken.

Lillfager tittade ut ur sin hvita bostad, kikade upp emot himmelen och begrep, när hon såg hur pass
långt månen hunnit på sin väg, att klockan var omkring tio. Det var då tid att bege sig till balen.

Och så hoppade Lillfager ner till marken.

Alla älfvor kunna konsten att göra sig längre eller kortare, allt efter behag. När Lillfager höll till inne
i sin lilla hvita klocka, var hon icke stort större än en liten mygg, men nu, när hon kommit ner på marken,
sköt hon upp i en bast och blef inom ett ögonblick bela två tum lång — en ganska ansenlig längd, tyckte
Lillfager. En älfva kam göra sig lika lång som stängeln till den blomma, där hon bor. Men
Lillfager tyckte inte det var värdt att slå på stort till den grad i kväll, fastän hon skulle bort på bal. Ty
bjudningen skulle vara i all enkelhet.

32

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>