Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fil ■
i
eller svearna, »som genom många nationer förmedels handeln över-
sända sappherin-hudar till romarna, vilka hudar äro bekanta för sin
sköna svarta färg». Norr om dem bodde screrefennæ och adogit,
i vilka vi troligen hava att igenkänna lappar och halogalänningar;
söder om suehans bodde theustes, som enligt den gängse åsikten
avser tjustboar, och vidare vagoth, som antagligen betecknar folket
vid Motala älvs utlopp eller möjligen gotlänningarna. Men därmed
är den östra hemulsmannenS och Jordanes’ kännedom om Ost-
sverige slut, och mellan Tjust och Skånes sydspets nämnes ingen
stam. Vida bättre underrättad var den andre av Cassiodorus’ sages-
män. Han känner »bergio, hallin, liothida, alla boende på en frukt-
bar slätt och därför utsatta för andra folks anfall». Efter dem följa
»ahelmil, finnaithæ, fervir, gautigoth, ett tappert folkslag, mycket
benäget för krig». Om man undantager det till oigenkännlighet
förvrängda namnet ahelmil, hava de övriga nu kunnat identifieras.
Bergio äro invånarna i Bjäre härad, hallin sydhallänningar, fervir
fjärehäradsborna i Nordhalland, finnaithæ Finnvedens befolkning och
gautigoth goterna vid Göta älv. Vidare nämnde sagesmannen även
andra nordiska folk såsom ostrogotæ och suetidi, d. v. s. östgötar
och svear, vilka naturligtvis voro kända även vid Sveriges västkust.
Att Jordanes emellertid ej misstänkte, att suehans var samma folk
som suetidi, är ett ganska tydligt vittnesbörd om, att han eller
Cassiodorus här begagnat två olika källor. Om det politiska för-
hållandet mellan dessa olika stammar nämner Jordanes intet, men
det är tydligt, att de innehaft åtminstone en viss självständighet i
förhållande till varandra — det hade ju de svenska landskapen långt
fram i tiden, även sedan ett Svea-rike uppstått; men å den andra
sidan är det uppenbart, att landet vid 500-talets början var vida
mera söndersplittrat än på landskapslagarnas tid.
Om germanernas kultur hava vi ganska talrika upplysningar hos Folkyand-
romerska författare, ty redan 114 f. K. sökte en skara kimbrer och ’Yuitun"5
ambroner (båda från Jutland) att tränga in i det romerska riket.
Barbarerna kommo med en väldig tross, stora av lädertak skyddade
vagnar, på vilka de bodde med hustrur, barn och husdjur, och vid
slagen bildade dessa vagnar ett slags borg, kring vilken ofta den
sista striden stod. Kvinnorna voro lika tappra som männen, och
hellre än att falla i fångenskap dödade de sina barn och sig själva.
Krigarnas vapen voro förträffliga. Ryttarna sprängde fram, iklädda
hjälmar, vilka hade formen av sällsamma djurhuvuden med fruktans-
värda gap. Fjäderbuskarna, som svajade över dem, kommo dem
att. se resligare ut, och de. vita sköldarna lyste mot järnpansaret.
I kampen utvecklade de en barbarisk ridderlighet, utmanade ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
