Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Den fornnordiska versen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Drott-
kvætt.
beträffar snarast förefaller att vara en vidare utvidgning av fornyrdislag, ehuru
den i andra avseenden kanske står Ijodahattr nära. Strofen — när den är
regelbunden — består av två halvstrofer, var och en av två långverser, genoni
cæsur delade’i två halvverser, men under det att varje halvvers i fornyrdislag har
fyra stavelser, har den i malahattr fem, mera sällan flera. Slutligen finnes bland
eddadikterna en, Harbardsljod, vars metriska form man icke kunnat klarlägga,
men som skiljer sig från de andra dikternas. Den synes vara fritt rytmisk.
Skaldernas metra — för att nu övergå till dem — äro många och kompli-
cerade, men här torde det vara nog att anföra det mest bekanta versslaget:
drottkvætt. Normalt består en drottkvætt-strof av två halvstrofer, varje med
fyra verser, som var och en har sex stavelser. Allitterationen är ytterst konst-
full, såsom torde framgå av en bekant strof av Brage den gamle, där varje
vers också har de föreskrivna sex stavelserna.
Gefjon dró frå Gylfa
glçô djúprpóuls, ööla,
svåt af rennirauknum
rauk, Danmarkar auka.
Bpru oxn ok åtta
ennitungl, pars gingu
fyr vineyjar viöri
valrauf, fjogur haufuö.
Den första versen har två allittererande ord, den andra ett, men detta senare
måste alltid stå i spetsen för varje rad; på samma sätt är det i alla de föl-
jande versparen (Gefjon, Gylfa, glçô etc.). I detta avseende är strofen, som vi
torde observera, oklanderlig. Men utom allitterationen har drottkvætt också
assonans, både helassonans och halvassonans (adalhending och skothending)-
Den senare, halvassonansen, består av olika vokaler åtföljda av samma kon-
sonantljud eller åtminstone av olika vokaler i olika ord i samma vers, den
förra av samma vokal och samma konsonant i olika ord i samma vers. Hel-
assonansen står i de jämna, halvassonansen i de udda verserna. Se vi nu på
Brages strof, har han iakttagit helassonanserna (gl^t — djúprgíuls, rawk "
azzka, valrazz/ — hazz/uö), mindre gott i «wnitungl — gz’«gu (som dock kunde
skrivas »gragu»), Halvassonanserna har han däremot knappt kunnat genomföra-
Däremot hava de stränga kvantitetslagarna här tillämpats. Första och tredje
taktens första stavelse måste i en drottkvættvers vara lång, och som man
finner har Brage iakttagit denna lag. Likaså måste den sista takten i varje
vers vara ett självständigt ord eller sista ledet av en sammansättning, och
även i det fallet är strofen fullt korrekt.
Ett drottkvætt var således ett fullkomligt metriskt konststycke, ofantligt
lika de senare tyska mästersångarnas verssniderier. Men det nästan ekvili-
bristiska i en dylik skaldedikt inskränkte sig ej blott till allitteration, assonans,
stavelseräkning och kvantitet. Det nästan lika utmärkande för en skaldedikt
var dess rikedom på »kenningar» eller poetiska omskrivningar, och analysera
vi den strof, som tagits såsom exempel, finna vi en ganska rik provkarta på
dylika. I översättning lyder stycket: »Glad drog Gefjon Danmarks ökning
bort från Gylfe, den på djupglans rike, så att det rök av ränn-djuren. Oxarna
buro åtta ännemånar och fyra huvud, där de gingo för vinöns vida valrov»-
»Danmarks ökning», »djupglans», »ännemånar», »vinöns valrov» — allt detta
är poetiska omskrivningar, som krävde en viss konst både att förstå och att
II4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
