Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Grannfolkens litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IP
|r U- ¡I
r fol
■i
början var denna skaldestil, såsom Brages dikter visa, fullt utbildad,
och redan därav är det sannolikt, att skaldediktningen vid denna
tid varit gemensamt nordisk, ej blott norsk.
Den Att endast norska skaldevisor finnas i behåll, visar intet mot ett
skalde- dylikt antagande, ty dessa norska skaldevisor förekomma endast
diktningen, såsom citat i de isländska arbeten, som behandla norska förhållanden.
För Sverige och Danmark intresserade sig islänningarna mindre, och
deras kännedom om den svensk-danska skaldepoesien, om en dylik
funnits, kan därför blott hava varit obetydlig. Men även om de
känt till svenska skaldevisor, fanns föga skäl att citera dem i de
arbeten, som berörde Norge och Island. A den andra sidan hava
vi bestämda antydningar om, att också vikingatidens Sverige
ägt »skalder». Jag fäster mig ej vid, att den öländska Karlevi-
stenen har en inskrift, avfattad i drottkvætt, ty denna inskrift är
diktad av en norsk viking, ej av eh svensk. Men i fyra andra
inskrifter omtalas svenska skalder; tre uppländska säga sig vara
ristade av Torbjörn skald, och i en annan (Ek, Västergötland) om-
talas en Odd skald. Båda levde vid iooo-talets mitt, då skalde-
diktningen redan var så gott som utdöd i Norge, och skall man
sluta något härav, har denna poesi således bibehållit sig längre >
Sverige än i Norge, där det isländska monopolet naturligtvis tidigast
erkändes. Och från Sverige finnes verkligen kvar ett litet obetydligt
fragment, som visar, att man även i Sverige skrivit dikter i drott-
kvætt. 1911 hittades i Sigtuna en koppardosa, som i själva verket
var två sammanfogade viktskålar, vilka begagnats av en svensk köp-
man. Dosan hade å locket en runinskrift: »Tiarfr fik af simskum
manni skalar |>isar i (sedan äro ungefär tio runor utplånade) anti.
In Virmuntr faj>i ruñar jaisar». Friesen, som tolkat inskriften, gef
härav följande översättning: »Djarfr förvärvade av en man från Sam-
land denna våg i ( ) land. Och Värmund ristade dessa runor»’
Djarfr är ett uteslutande svenskt namn, och även Värmund förekom
under vikingatiden såsom svenskt namn. Det är således ytterst
troligt, att vi här hava en svensk inskription. Men på själva dosan
står en besvärjelse i drottkvætt, skaldernas metrum:
Fuhl ualua slait faluan
Fan kauk a nas auka.
Av von Friesen översättes detta: »En fågel sönderslet den likbleke
rövaren; man såg på asgöken, hur han svällde», d. v. s. vi hava
här en magisk förbannelse mot den, som vågade stjäla vågskålen.
Den likbleke rövaren skulle sönderslitas av asfågeln, och ristaren
ser, huru »likgökens» kropp sväller av den intagna födan. Inskriften
dateras av von Friesen till tiden kort före iooo-talets mitt.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
