Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kristna tiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ju också Tor och Odin gjort. Att den nye guden var född av en
jungfru, föreföll honom ej vidare förnuftsvidrigt, ty det underbara
var i dylika ting för honom det naturliga; Heimdal berättades ju
vara född av nio jungfrur. Över treenighetsdogmen synes han aldrig
hava grubblat, och över huvud hade Gud fader en mycket litet
framskjuten plats i hans föreställningsvärld; den gud han dyrkade,
var Kristus, och att vid dennes sida erkänna två andra gudar, för
vilka han visserligen mindre intresserade sig, erbjöd för den forne
polyteisten ingen svårighet — själv hade han ju helt nyligen i
Uppsalatemplet dyrkat de tre huvudgudarna Odin, Tor och Frey,
och tanken stötte honom därför alls ej tillbaka. Det ädelt humana,
kärleksrikedomen, i Kristi person förstod han icke. Kristus var för
honom en mäktig gud, vars hjälp han påkallade i striden, liksom
han förut åkallat Tor, och ville den nye guden ej hjälpa, kunde
det hända, att han återgick till de gamla, beprövade asagudarna.
Om en isländsk landnamsman berättas, att »han trodde på Kristus,
men att han åkallade Tor vid sjöfärder och då det gällde företag,
som krävde styrka och kraft». Kärleksrik var den nye guden minst
av allt, och varje förolämpning, varje sidvördnad straffade han med
en exemplarisk stränghet. I den kristne prästen, som stod Kristus
nära, såg proselyten utan tvivel snarast ett slags trollkarl, som genom
sin konst kunde befria honom från de så fruktade fasorna i helvetet
eller skärselden. Sin gamla polyteism behövde han ingalunda överge,
utan ändrade blott personalen och dyrkade i stället jungfru Maria,
S. Per, S. Niklas o. s. v. Liksom Frey fordom hade varit lämplig
att åkalla vid missväxt, Tor vid bröllop o. s. v., fick han också nu
en hel följd av specialhelgon, av vilka den ene hjälpte för ett, den
andre för ett annat. Några av dessa nya helgon voro för övrigt
blott masker för gamla gudar, S. Olof för Tor, S. Erik för Frey,
och liksom Lreys bild under hednatiden fördes i procession över
Uppsalategarna för att skänka dem äring, så bars i samma syfte,
långt in i medeltiden, S. Eriks reliker i en dylik procession över
ängarna kring domkyrkan. Ej heller de gamla oraklen, med lott-
ning, upphörde med kristendomen, utan fortlevde, endast med den
skillnaden, att man nu med lotten utsporde helgonen i stället för,
såsom förut, gudarna.
Huru segt denna hedniska uppfattning höll sig kvar, framgår av
några svenska legender från 1400-talets början. I en av dem be-
rättas om en norsk kanik, att han en dag fick så häftig näsblod, att
hans vänner trodde, att hans sista stund var kommen. I denna
nöd beslöto de då att draga lott om det helgon, till vilket kaniken
för sitt tillfrisknande skulle avlägga ett löfte. Tre lotter togos, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
